Har det någonsin slagit er hur många tankar som tänks i just den här sekunden? Hur många hjärtan som slår ett slag i detta nu? Hjärtan som slår för livet, för att vi ska fortsätta känna, lukta, se och höra. Samtidigt som ett hjärta slår sitt första slag någonstans på jorden, slår ett annat hjärta sitt sista och lågan brinner ut. Ett liv på bekostnad av ett annat.
Mitt hjärta slår ett av alla de slag som det gjort i nitton år och tio månader. Det skrämmer mig lite att det sista slaget kommer vara ett man kan sätta en siffra på, att det finns ett bestämt antal, att de går att räkna.
Men jag har mitt hjärta. Mitt blod. Mitt liv att forma på mitt sätt.
Jag har mitt öde.
På samma sätt som det finns hjärtan som slår, finns det lika många öden att gå tillmötes. Och det är en konstig känsla när jag blir påmind om att mina vägar i livet kommer korsa vägar hos personer jag aldrig visste fanns, och att ett litet beslut avgör att jag aldrig någonsin får se en människa jag kunnat se om jag gjort på ett annat sätt. Det finns så mycket man går miste om som man inte vet om, och det finns så mycket man aldrig förstår att man klarat sig utan när man har det. Kanske är det bra att vara ovetandes. Tänk att ständigt vela mellan flera alternativ, vad mycket energi det skulle ta och vad mycket man skulle missa om man skulle ägna all sin tid åt att fatta beslut.
För mig finns det bara det här livet. För dig finns det bara ditt. Och det är så häftigt att någon annans liv kan vara en del i mitt liv, och att det livet bara finns för mig när vi befinner oss på exakt samma plats. Det existerar liksom inte om vi inte är på samma ställe. Någon annanstans befinner sig någon annan i sitt nu, och det nuet är bortom min kontroll. Jag har ingen övergripande vy över den världen och jag kan inte låta bli att fascineras av tanken vid att människor som står mig nära och vet allt om mig formar sina egna öden. Att de många gånger befinner sig någon helt annanstans än jag och att de faktiskt också finns i det som är mitt nu. Trots att vi är så långt ifrån varandra och trots att jag inte kan se dem.
De har också hjärtan som slår och tankar som tänks.
Precis som jag. Precis som du.
Precis som vi.