Jag har tagit första steget.
Nu gäller det att våga ta det andra.
Det ska jag klara.

-

Finns inte ord för hur mycket jag saknar att träna.
Det är som att jag står med fötterna i ett träsk fullt med lera.
Ensam.
Ingen hjälpande hand i sikte.
Jag kan inte ta mig upp.
I stället sjunker jag i leran.
Djupare.
Jag tittar ned på fötterna och upptäcker att leran egentligen är kvicksand.
Den drar mig ännu längre ned.
Snabbare nu.
Och jag kan inget göra.