Jag tänkte ta tåget hem från Malin.
Ibland undrar jag hur jag tänker.
När jag tog steget ut från hennes port och kände doften av försommar förstod jag att det skulle sluta på annat sätt. Vem kan motstå en promenad hem i den ljuva luften? Klockan var strax efter nio på kvällen och det var fortfarande ljust ute. Jag njöt av varje andetag jag tog. Åt vilket håll jag än tittade blommade det för fullt. Över allt var det grönt, det gick inte att undgå. Jag kunde inget annat än att njuta. Jag promenerade fånigt i min ensamhet, tänkte på en del saker jag borde ta itu med snarast, innan det är för sent, och tackade den som belönat mig med förmågan att kunna se. Det är så värdefullt. Jag menar, jag skulle aldrig vilja gå miste om det jag såg idag. Den har promenaden gav mig mer än något annat gjort på länge.
I sommar ska det fortsätta på samma sätt. Förhoppningsvis utan skinnjacka och jeans och i stället med linne och shorts. Har jag riktigt tur går du bredvid.
Sen kan jag ju hoppa extra högt om allt som Malin och jag smällde i oss ikväll brändes bort under promenaden.. You wish.
Hur kom jag ens på tanken att ta tåget?