"Det är du som är söt, inte sminket."
Jaha. Tack? Eller vadå? Det kanske bara är ett snällare sätt för dig att säga att jag sminkar mig fult?

Jag skulle aldrig tacka och ta emot den repliken. Aldrig på insidan.
Jag är inte modig nog att gå på allmänna platser utan smink.
Det handlar inte om att jag är rädd för hur jag ska bli bemött.
Det handlar om att jag inte känner mig bekväm utan sminket.
När man har sminkat sig i så många år har sminket blivit som en trygg fasad man kan gömma sig bakom. Bakom en fasad kan man dölja så mycket. Det är väl bra på ett sätt, men samtidigt måste man våga vara sig själv.
Allra mest handlar det nog om att jag inte riktigt vet vem jag är än. I första hand gäller det att lära känna sig själv. Att vara stolt över den man är. Sen klarar man vad som helst. Sen kan man gå utan smink hur ofta man vill.
För visst vore det skönt?

Jag tror också att om man ska känna sig söt utan sminket i den här åldern behöver man någon som säger det till en ofta. Någon som uppriktigt menar det. Som en pojkvän.