Nu är det såhär att jag har jag-vill-ta-studenten-nu-med-en-gång-och-inte-en-sekund-senare-abstinens och den blir bara värre för varje sekund. Snart lär jag väl vara helt paralyserad av tanken på att tänk OM det var jag som gick ut idag. Inte gjorde uppdraget om att servera de glada treorna idag känslan lättare att undvika. Snarare tvärtom. I det ögonblick Carro och jag entrade skolgården började studentlängtan att ta över mig. Under studenternas lunch rös jag över hela kroppen och kände mig alldeles sådär att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Men jag måste hålla ut. Ett år till. Det går fort. Ett ynka år. Sen är jag där. Fri. På flaket. Skvätta öl och skumpa och bara skrika av glädje.
Fast ändå, tänk om det var jag som gick ut idag..