Jag satt och sniffade på min mörkgrå U2-tröja jag tränade i idag. Den tröjan min hostpappa i England frågade mig om jag ville ha när jag packade sista kvällen. Den kvällen då tårarna dröp ned för min kinder och gjorde mina ögon alldeles röda och svullna.
Do you want it? I don't have any use for it anyway.
Jag tackade ja. Jag hade just tagit emot ett minne.

Idag var första gången jag använde tröjan.
Lukta. Lukta här, sa jag till min syster och pekade på axeln.
Luktar den honom? frågade hon.
Nej, England. Den luktar England.
Och jag saknar det. När jag är ensam saknar jag det så mycket.
De första dagarna var mer som en tomhet, men ju längre tiden går, desto större blir saknaden. Nu är den stor. Den etsar sig fast i hjärtat hårdare för varje dag. Och den växer. Jag har ett hål i mig. Ett hål som inte ens ett besök tillbaka kan fylla till fullo.
Det enda som egentligen finns kvar är fina minnen.
För det är dem. Fina.
Jag kommer aldrig glömma.