Min vän Sabina konstaterade idag att man blir deprimerad av att läsa min blogg.
Tro det eller ej så är det faktiskt inte första gången jag hör någon säga det.
Men jag ska berätta för er. Jag ska berätta som det är.
Jag är ingen olycklig människa. Jag är bara väldigt bra på att tänka alldeles för intensivt, alldeles för långt och alldeles för mycket.
Dessutom har vi alla våra små demoner att tampas med och alla mår vi dåligt emellanåt.
Men i grund och botten är jag lycklig. Jag är nöjd med det jag har, även fast det finns fler saker jag önskar jag hade.
Jag vet att man ska uppskatta att man fungerar normalt och är helt frisk. Det finns alltid de som har det värre.
Men det är lätt att falla tillbaka på ruta ett, ni vet den rutan där man är missnöjd med allt och bara vill byta liv? Fast det gör jag i princip aldrig. Jag faller lättare till ruta två i stället. Rutan där man vill ha det man inte har och inte kan få.
Fortfarande vet jag att jag har ett underbart liv.
Jag vet att jag har en underbar familj.
Jag vet att jag har underbara vänner.
Jag vet att det räcker.
Jag vet att de livskrafter familjen och vännerna ger en räcker gott och väl för att vara lycklig.
Men visst önskar jag att jag hade en pojkvän.
Det gör väl alla som inte har någon?

Nu ska jag skriva ett glatt inlägg bara jag publicerat detta.