Jag har alltid haft problem med att släppa taget.
Att bara låta det vara och leva vidare.
Kanske är jag rädd för att lämna den trygga barndomsmiljön bakom mig, att inte kunna luta mig bakåt och ta några djupa andetag utan att känna att samhället ställer krav på mig.
För mig är ett sätt att undvika detta att hålla hårt på traditioner. Då kan jag se ett mönster och en struktur i vardagen och lättare slå mig till ro och pusta ut.

Det värsta jag vet är att behöva skiljas från människor. Jag har en tendens att fästa mig vid andra på ett sätt jag inte vet någon annan som kan. Och jag gör det lätt.
Jag kan nämna fler än en gång då jag gråtit mig till sömns och ändå vaknat med tårar i ögonen morgonen därpå för att jag varit tvungen att släppa taget.
En gång när jag satt på tåget fylldes jag plötsligt av lyckan över den annalkande studenten. Framför mig såg jag mig själv i min studentmössa och en vacker vit klänning tillsammans med mina klasskamrater. Jag kunde se hur vi skrattade och hur fria vi var. Jag kunde se glädjen sprudla och våra leenden täckte halva ansiktet. Sen slog det mig att det här faktiskt också betyder hejdå.
Den dagen vi tar studenten är inte bara bland de lyckligaste i våra liv. Det är också ett farväl till personer vi spenderat varje dag med i tre år och först nu på senare tid börjat komma riktigt nära. Så jag satt på tåget och föreställde mig en ny bild i huvudet. En bild där jag både skrattar av lycka och gråter för att det är vissa av de här människorna jag ser för sista gången.
Men det är väl bara att jag lär mig. Det är livets gång.
Livet är fullt av stunder då man måste släppa taget.

Kanske är det därför jag undermedvetet skonar mig själv från att slitas loss från barndomen abrupt.
Kanske är det en av förklaringarna till varför jag fortfarande har gosedjur kvar på min bäddade säng.