När jag som 13-åring öppnade boken I taket lyser stjärnorna för första gången, visste jag att jag inte skulle kunna lägga den ifrån mig förrän den var utläst. Mycket riktigt satt jag i en annan värld under en hel dag och vände per automatik blad efter blad. Jag varken åt, gick på toaletten eller pratade med någon. Jag grät mig igenom slutet och jag kände mig alldeles tömd på känslor när jag slog igen boken efter den sista meningen. Slut. Bara sådär. Jag hade fått vara en del av någon annans liv, jag hörde in där, och plötsligt var jag inte med längre. Där satt jag, 13 år, kluven och ställd.
Skulle jag idag bläddra igenom boken skulle den fortfarande väcka samma känslor i mig, även fast den är riktad till en yngre åldersgrupp. Den har ett sånt innehåll som berör alla; som alla borde ta del av.
Igår var Sabina och jag och såg den på bio. Om du dör mamma, då tar jag livet av mig. Då ska jag leva. För dig. Tårarna kom automatiskt. Än en gång blir jag så himla tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Jag har inte behövt gå igenom något liknande än, och den dagen jag måste det vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Den står i min bokhylla. Som en del i ett minnesarkiv.
Jag ska läsa den igen.