Alla hjärtans dag närmar sig och jag är trött på att vara ensam.

På lågstadiet räckte det med att man pratade med en pojke och kompisarna kom direkt fram och frågade om man var kär i honom. Det fanns inte något som hette "killkompis" och det räckte med att fråga chans på någon utan att ens vara kär för att bli ihop. Intriger fanns inte. Gjorde man slut så gjorde man slut och det var ingen som egentligen blev sårad. Redan då började tanken på att "ha någon" ta form även om det mesta var oskyldigt och bekymmerslöst.
Såhär när man börjar bli lite äldre och inse allvaret i det mesta är inte allt lika lätt. Många sårar andra eller blir själva sårade och det har kommit att bli vår vardag. När vi var små existerade inte ens tanken på något liknande.
Idag handlar allt om känslor och hur vi ska hantera dem. Svartsjuka är vanligt förekommande i många relationer och är ofta något som sätter stopp för en fortsatt framtid tillsammans.
Jag är typen som kväver mina känslor, rädd för att bli sårad, rädd för att våga ta risker och på något sätt rädd för själva kärleken. Den är så ömtålig. Som att gå på tunn is. Ett felsteg och allt kan spricka.

Ibland önskar jag att det kunde vara som när man var liten.
Jag drömmer om att slippa behöva bekymra mig för allt. Varför kan det inte bara vara enkelt?
Jag vill ha det svart på vitt, men i stället är det bara en grå sörja där alla komponenter blandas mot oändligheten.