Ett tag var det något jag trodde skulle förfölja mig resten av mitt liv.
Jag trodde att jag skulle påminnas om det varje dag.
Jag trodde att det var det största jag varit med om; att det var det som skulle förändra mitt liv föralltid.

På ett sätt är det så.
Det förändrade mig till det bättre; det reparerade mig. Jag lagades.
Skulle jag inte gått igenom det hade jag inte sett ut som jag gör idag.
Jag kanske inte skulle fungera normalt vid 50 års ålder.
Det kommer jag göra nu. Tack vare att jag vågade.

Egentligen hade jag väl inget val.

I den åldern då oerfarenheten gjorde sig som mest påmind kunde det tyckas vara det värsta en människa kunde utsättas för. För mig var det det. Rent fysiskt.
Och visst tärde det likväl på mig psykiskt. Jag tampades med rädslan för vad som skulle kunna hända och tanken på hur surrealistiskt allt var. Jag som aldrig råkade ut för någonting såg plötsligt det ofattbara i vitögat.

Väntan var väl det som var värst.
Jag kommer ihåg hur jag räknade dagarna och jag minns att exakt 99 dagar efter beskedet skulle det inträffa.
Jag ältade det i huvudet dagarna i ända, kunde inte koncentrera mig och ville bara att tiden skulle gå fort. Jag ville få det överstökat.

När dagen kom hade nervositeten runnit av mig. Jag var likgiltig. Brydde mig inte. Gick något snett fick det gå snett, vad spelade det för roll? Det fanns ändå ingen utväg.
Jag rullades på en säng genom korridorer som kändes milslånga. Jag hade ingen uppfattning om tid och rum, jag var i andras händer. Mamma gick bredvid.
De sprutade in en svidande vätska i min hand. Jag tittade upp i taket. Världen snurrade.
- Säg godnatt till mamma, sa de.
- Godnatt, mamma.
- Godnatt, Emma.
Sen blev det svart och jag vaknade. Det första jag ska göra när jag vaknar är att vicka på tårna, hade jag bestämt innan. Jag kunde röra dem när jag vaknade och jag finner fortfarande svårigheter i att sätta ord på hur lättad jag kände mig.
Det kommande dygnet var det längsta i mitt liv. Jag mådde illa, sov oroligt, drömde konstigt, kallsvettades, kände inte av min egen kropp och ville bara komma därifrån.
Efter ett dygn fick jag ett eget rum. Bedövningen började släppa och smärtan tog vid. Jag fick feber och ringde hela tiden efter smärtstillande. Jag minns att jag sa till min syster hur jävla ont jag hade. Jag grät och sa att jag inte ville leva längre. Såhär i efterhand förstår jag hur dumt det var att utsätta henne för något sådant; vad skulle hon som bara var 13 år kunna göra mer än att hämta pappa? Han sa att allt skulle bli bra, att jag bara skulle hålla ut. Jag trodde honom inte, sa att jag ångrade det val jag gjort.
Varje dag fick jag besök av de som stod mig nära. Det betydde så mycket, men speciellt underhållande vill jag inte påstå att jag var. Jag var nog ganska okontaktbar. Malin och hennes mamma började gråta när de kom. Då brast det i mig också. Ella satt och höll mig i handen. Maddies hade med sig choklad och tidningar och kände inte igen mig. Jag sa till alla att de skulle vara glada över att de kunde vrida på huvudet och lyfta armarna utan att behöva uppleva en smärta det inte går att beskriva, att de kunde gå på toa utan hjälp och att de klarade av att utföra enkla vardagssysslor över huvud taget.
Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig mer bli sur över något jag inte fick; jag hade insett vilken obetydlig del av livet det utgjorde.
Jag kommer ihåg när jag skulle prova att sitta upp i sängen för första gången. Det dröjde inte länge innan jag gav upp och lade mig ned igen. Smärtan besegrade mig.
Dagen efter tvingade de mig att försöka igen. Smärtan var fortfarande outhärdlig, men jag stod ut. Plötsligt stod jag upp på två ben. Jag var fyra centimeter längre än innan och det kändes.

Efter 7 dagar på sjukhuset fick jag åka hem.
Jag hade inte ätit någonting på hela veckan. Fyra kg hade jag tappat och kläderna ramlade av.
Mormor hade köpt en semla till mig för att välkomna mig hem. Det var det första jag åt på en vecka och jag har aldrig varit mättare.

Idag fick jag ett brev. Från Karolinska.
De vill att jag är med i en undersökning om huruvida skolios är ärftligt eller inte.
Ella säger att jag borde vara med. Tänk hur du kan bidra till att minska människors lidande.
Jag vet att jag borde.
Men på något sätt känns det som ett avslutat kapitel i mitt liv.
Jag har gått vidare och det är inte längre något jag blir påmind om varje dag.

Att jag däremot har ett 30 centimeter långt ärr på ryggraden är ett bevis på att jag aldrig kommer glömma det.