Står och tittar mig i spegeln. Ser samma tjej som alltid stått där, med de där ögonen som inte kan dölja någonting. Som aldrig skulle kunna ljuga för att de är alldeles för avslöjande. Frågar:
- Visste du att de skulle bli såhär?

Klär mig i desperation i färger, men insidan är trots det lika svart.
Försöker flyga, men jag faller för jag har inga vingar.
Vill rädda någonting som redan verkar förlorat.
Det känns som att jag lever i en dröm ibland.

Jag kom att tänka på Kristin Pettersson idag. Hon som tog sitt liv i december 2007, 15 år gammal. Hängde sig i en snara på verandan. Som alla man pratade med antingen kände eller visste vem det var via någon annan. Jag kom att tänka på henne idag för att jag hörde den låt hon hade på sin profilsida på communityn playahead vid det här tillfället. Den profilsidan som sedan täcktes av vita duvor för att visa att hon inte längre andades samma luft som vi.
Jag var på samma kalas som hon en gång när en av döttrarna i en familj som står oss nära fyllde år. De gick i samma klass och Kristin sprang runt där i radhuset, blond och glad med en klubba i munnen. Jag kommer ihåg det så tydligt och jag hade aldrig någonsin trott att hon, som verkade så livsglad och stark, som utstrålade så mycket vackert, kände sådan avsky för livet. Men då var hon fortfarande barn.
Jag såg henne titt som tätt åren som följde, när våra vägar ibland korsades.
En dag var hon borta. Fanns inte längre. Död. Smaken av det ordet var bitter i munnen. Så outtalat. Minns att det kändes som en dröm, tänkte det här händer inte. Men det var på riktigt. Det spelade ingen roll hur mycket man nöp sig själv i armarna, det var verklighet.
Till en början förstod jag verkligen inte varför just hon av alla. Sen gick det upp för mig att det finns så mycket som ingen ser. Som ingen bryr sig om att se för att det är lättare att låta det passera. Smärta är lika med bekymmer. Bekymmer är jobbigt att ta itu med. Det säger sig självt. Så man blundar.
Jag hittade hennes självmordsbrev på internet. Hon var smart, Kristin. Hon hade förstått så mycket som ingen annan lyckats lista ut. Avslöjat livet, fått allt svart på vitt. Minns att det skrämde mig att jag var beredd att hålla med om så mycket, att jag tyckte att orden på datorskärmen stämde väl överens med hur jag själv kunde resonera.
Jag läste det där brevet idag igen. Det gjorde ont i mig. Att man så ung har listat ut vad livet handlar om och har att erbjuda och att det inte är tillräckligt för att vilja fortsätta vandra på den här jorden.

Även fast jag många gånger faller, skulle jag aldrig ens våga tänka i de banorna om att ge upp livet.
Jag har alldeles för många att förlora och jag älskar livet för mycket.
Jag älskar att leva, det är en gåva och det är något man bara får chansen till en gång.
Stundtals kan det bara göra väldigt ont.

Ibland frågar jag mig själv vad jag vill med saker. Den här bloggen till exempel. Jag förstår inte varför jag fortsätter skriva text efter text här när det finns så mycket annat jag måste få ut i ord som jag inte kan skriva här.
Kanske försöker jag bara fly från mig själv och den ständigt pågående konflikten i mitt huvud. Eller så är det kul att se hur många som kikar förbi här varje dag och kanske har jag fått en kommentar ibland. Jag skulle vilja veta hur många det är som tar sig tid och verkligen läser det som står här. Erkännas ska att jag själv kan fastna i timmar framför mina rader. Vissa texter läser jag många gånger om.
Någon gång ska jag skriva av mig på riktigt. Vända ut och in på varje cell i mig, en naken text utan plats för lögner men med oändligt rum för det som är sant. Jag kanske gråter när jag skriver. Skrattar. Ryser. Håller andan.

Det kan kännas som att jag inte hör hemma här ibland. Eller så har jag missförstått vad livet handlar om, gått och trott att det alltid ska vara så förtrollande vackert och målat i regnbågens alla färger, när det i själva verket handlar om att fortsätta andas. Hållas vid liv. Jag har synat det och jag känner mig faktiskt lurad. Det är propaganda som man lätt låter sig luras av för att hoppet alltid fortsätter driva en när allt annat upphör att existera.

Min kropp känns stundtals oproportionerlig. Hjärtat är för stort för det här bröstet. Det är som att det ibland täpper till, slår alldeles för hårt i panik, som om det ska sprängas. Då håller jag andan. Ibland känns det som att det stannar, slutar syresätta blodet, och bara ger upp. Sen börjar det slå igen. Snabbare och långsammare på samma gång. Skuttar upp i halsgropen, precis som om det försöker rymma. Försöker förmedla att det inte tänker spela i samma lag som jag längre, för det får inget tillbaka.
Jag tar inte hand om det längre. Jag tar bara sönder det. River det i mindre bitar för att göra mer rum för det där under och till slut är det så sönderräfflat att jag tappat bort mig själv och glömt vem jag är.

Just nu känns det bara som att jag tar och inte ger. Jag brukade sprudla, vet ni det. Jag fick höra att det var jag som var glädjespridaren, men jag undrar hur de skulle beskriva mig nu. Nu tar jag bara energi. Tar, tar, tar. Jag har alltid tagit avstånd från sådana människor och nu har jag själv blivit någon jag inte tycker om. Jag vill kunna ge, men jag har glömt bort hur man gör.
Det här är inte jag, men jag behöver någon som berättar vem jag är. Som påminner mig om hon jag har varit och vill fortsätta vara innan hon fångas av vågorna och driver alldeles för långt ifrån mig.

Jag satt på tåget hem ikväll, djupt försjunken i tankar, som en fånge utan möjlighet att fly. Det var först när jag blev påmind om att jag var på en offentlig plats omgiven av människor som jag insåg att jag hade tårar i ögonen. Jag blinkade bort dem.
Det finns två saker jag alltid gör, som jag verkligen kan utan och innan. Jag saknar. Och jag längtar. Jag finns aldrig.
Jag finns aldrig för att jag bara lever i det som har varit eller det som komma skall. Och det smärtar att leva i det som har varit, för då saknar man och inser på samma gång att det aldrig kommer bli som det en gång var. Det gör ont, ska jag säga er. Och det räcker inte att skrika eller bita i kudden. Det räcker inte, för det slutar inte att göra ont.
Tro mig när jag säger att jag har försökt att leva i nuet. Åtskilliga gånger. Det har gått bra, men förr eller senare går jag tillbaka till normalläge, vilket handlar om att sakna och längta. Det fungerar precis som att trycka på "Reset" på vilken elektrisk apparat som helst. Återställd.
Men jag försöker. Varje dag försöker jag. Så kom inte och säg något annat, även om jag ska erkänna för er att det finns vissa dagar det är lättare att låta bli.

Jag är som en robot. Går upp på morgonen och sätter på mig ett ansikte som ska ta mig igenom den här dagen med vetskapen om att ingen kommer ta hänsyn till hur det känns inuti. För det här livet är som ett spel ibland. Den som överlever längst vinner.

Jag ska berätta en sak för er. Jag är konstant rädd.
Mest rädd är jag för att det här aldrig ska kännas gott nog, att det aldrig ska bli tillräckligt.
Och att det aldrig blir bättre än såhär.

Jag kanske borde sätta lösenord på den här bloggen.

Känslorna kryper som maskar utanpå kroppen nu. Den är inte längre stor nog att rymma allt det som finns i mig. Det är som att känslorna vuxit ur min kropp, som att de behöver en ny behållare att förvaras i. De går som elektriska pulser över huden och jag ligger och vrider mig i sängen. Kan inte somna. För mycket att tänka på. För mycket som rör sig i hjärnan.
I magen ligger en svidande, brinnande klump. Varje gång jag andas får den tillgång till nytt syre och det känns som att det bildas allt fler tungor av eld som slickar insidan av min mage. Försöker hålla andan för att släcka den, få den att dö ut, men det som svider försvinner inte. Kanske lyckas jag somna ändå för att kroppen är så mycket tröttare än hjärnan, för att musklerna inte längre orkar hålla den vaken.

När jag vaknar några timmar senare har allt runnit av mig. Det är mitt i natten och jag är omgiven av mörker. Rädslan och oron känns inte längre lika påtagliga och jag kan andas ut.
Sen somnar jag igen.

Så var det det här med självkänslan. Antingen så ligger den och skräpar i något dammigt hörn eller så har jag aldrig riktigt haft någon.

Jag vet ju att jag kan. Jag vet det. Och jag tänker inte låta någon liten äcklig, irriterande känsla av nervositet och rädsla styra över mig. Den är som en parasit, biter sig fast och släpper aldrig taget. Jag vägrar låta den tränga in i mitt blod. Vägrar. Den får inte bli jag.
Inte den här gången. Ingen gång.
Aldrig.

Jag måste bli lite mer motståndskraftig. Sluta tro att känslorna är jag. Lära mig att sätta upp murar mot sånt som bara skadar mig och inte är till någon nytta.

- Ditt förnamn är utstrålning.
Jag. Kan.
Ja.

Jag måste bara tro på det själv.

"If you have a sister and she dies, do you stop saying you have one? Or are you always a sister, even when the other half of the equation is gone?"
- My Sister's Keeper, Jodi Picoult

Jag läser en bok som berör och känns hela vägen in i hjärtat just nu.

Vet ni, jag har så mycket i mig som måste få komma ut på papper så att den här själen kan kännas några kg lättare. Det handlar om så mycket annat än fräknigt, solkysst sommarskinn och höstar som skiftar i olika nyanser av gult.
Antingen sätter jag ihop mina texter jag sparat i dokument på den här datorn med texter jag skrivit på den här bloggen till någon form av bok, eller så fortsätter jag bara som jag alltid gjort. Eller. Jag vet faktiskt inte.
Jag kanske har gjort mitt redan.

- Hur tror du att andra skulle beskriva dig då? Du är glad och härlig. Och du kan skratta jättelänge åt någonting som ingen annan förstår det roliga i.
Tack.

De frågar hur jag mår.
- Bra, svarar jag.
Det kommer automatiskt. Jag behöver inte ens tänka på vad jag ska svara längre. Det där "bra:et" sitter liksom inpräntat på tungspetsen.
Så jag svarar det alla förväntar sig att höra.
Bra. Jag mår bra.

På kvällen ligger jag och stirrar in i väggen med ögon som svider och kan inte sova. Lyssnar på For Emma med Bon Iver och försöker tänka klart, men det står still i mitt huvud.
Den natten drömmer jag att jag har ett hål i bröstet. Tittar ned på mina händer och inser plötsligt att jag håller i mitt hjärta. Det är bara en blodig, betydelselös, intetsägande klump som har slutat slå. Min syster springer förbi, tar mitt hjärta i sina händer, och springer därifrån. Jag står kvar. Känner mig lätt i kroppen, men i bröstet finns ett stort tomrum. Det är som att jag slutat känna. Jag känner ingenting. Ingenting alls.

Jag antar att allt bara handlar om att hålla ut, att fortsätta andas. In, ut, in, ut.
Så jag gör det.
Det har jag alltid gjort.

Det knackar på dörren. Jag går och öppnar utan att bry mig om att först titta i titthålet.
I farstun står en liten blond flicka med stora ögon och bred lugg.
- Här, säger hon. Här får du. En trygg framtid i säkert förvar.
I händerna hållet hon ett litet, vitt paket med röda snören. Jag tvekar lite innan jag bestämmer mig för att ta det, känna lite på det, se om det väger någonting. Vet hela tiden att om jag öppnar det är framtiden inte längre en dimma.
Hon tittar på mig med frågande blick, som om jag missat något uppenbart.
Jag bjuder in henne, i hopp om att det är där mitt misstag ligger, men bekymmersrynkan i hennes panna försvinner inte.
- Se på mig, säger hon.
Och jag tittar på henne. Förstår fortfarande inte.
- Nej, se på mig.
Och hon betonar ordet se, så jag tittar på henne. Närmare. Granskar detaljer, men jag fastnar i hennes ögon, hennes blick.
Och då förstår jag. Det är min blick.
Hon är jag. Lilla jag.
Den version av mig som ännu inte mött framtiden, som fortfarande lever i nuet. Hon som fortfarande springer över till grannen och leker med hunden, har låtsasländer och osynliga djur tillsammans med kompisarna, gungar och sjunger sånger i farten och låter bli att tvätta smutsiga sommarfötter som sprungit barfota i grönt gräs och på varm asfalt. Hon som är omedveten om vad som komma skall.

Hon frågar om jag hade velat göra någonting annorlunda.
Jag har inget svar på det.
Sitter bara och pillar på de röda paketsnörena och vet inte om jag ska öppna det eller inte.
Hon är tålmodig. Tittar storögt på mig.
Sen går hon. Säger att hon ska möta livet.
- Gör det som känns bäst här, är det sista hon säger med handen över hjärtat när hon nickar mot paketet.

Jag lämnar det orört.

Sitter på busshållplatsen och väntar på en buss som aldrig kommer på utsatt tid. Minns i vintras när vi stod ute i den isande kylan och väntade i över en timme. Hur vi svor över SL, men var egentligen mest förbannade på oss själva som aldrig var smarta nog att sätta på oss ordentligt med kläder.
Jag sitter där på busshållplatsen med smutsigt hår som luktar rök efter kvällen innan, slarvigt uppsatt i en tofs. Det är kallt ute. Känner mig trött och sliten efter för lite sömn, men är tack och lov inte bakis. Jag drack en cola igår. Alkohol är inget som lockar längre.
Tänker att det är sorgligt att det är det här som ska vara ungdomens lyckliga tid, en period inbäddad i osäkerhet och tvivel. Där man desperat letar efter lycka genom att supa sig full på helgerna, när det enda som egentligen händer är att man bränner onödigt mycket pengar, fattar dumma beslut utan förnuft och förstör kroppen och morgondagen när man vaknar upp bakfull med en kropp som skakar och ett huvud som dunkar av smärta. Inser att jag måste ha missförstått hela konceptet, för det här är i mina ögon den jävligaste åldern på världskartan. Ingenting står ristat i sten och omgivningen och framtiden är bara ett diffust mörker där man stapplar fram i hopp om att lycka och trygghet väntar runt nästa hörn. Sen förstår jag att det är nog de som inte förstår. Det är de som har missuppfattat vad allt handlar om. Eller så vågar de bara inte blicka djupare och se den bittra sanningen.
Kanske är det så illa att de inte är kapabla till det bara. Om det är någonting jag lärt mig i den här världen är det att alla människor har olika djup. Vissa kan bara skrapa på ytan och nöja sig med det, andra har djup som fortsätter i all oändlighet. Och jag klandrar dem inte. Jag kanske bara är avundsjuk, för allt ter sig så mycket lättare i den där världen. Så bekymmerslöst.
Jag har alltid haft bekymmer. Bekymmer som jag har tendens att många gånger romantisera, men i själva verket är det mer trasigt än vackert.

Tittar över på busskuren mittemot. Ser en ensam, tom ciderburk från kvällen innan stå på bänken. Slås av tanken hur många människor som passerat eller suttit på den där bänken i olika tider. Mamman med barnvagnen som väntat på bussen som ska ta henne och bebisen någonstans, det där nykära paret alla hatar som suttit och kyssts på den där bänken och bara låtit buss efter buss passera, ungdomar som sena kvällar spytt på fyllan, två bästa vänner som skrattar åt fina minnen, hon med hjärtat i tusen bitar som gråter tårar som aldrig tar slut, eller bara jag som också har behövt åka någonstans. Men nu står det bara en avställd ciderburk där.
Den står där och är en rest från en gårdag och en tid som aldrig kommer igen i ett Sverige som ibland fan är tragiskt. Här kommer man inte in på krogen om man inte trycker upp tuttarna i ansiktet på vakten och gör sig själv till åtlöje. Det är för billigt för mig, jag köper det inte. Jag är för bra för det. Jag har för mycket mellan öronen.

Här är mitt liv, tänker jag. Och trots den vetskapen väntar jag på något bättre. Jag väntar alltid på något bättre. Blir aldrig nöjd. Världen är i mina ögon inte så vacker som jag vill att den ska vara, men sen är jag ju en drömmare av högsta grad också. Det är så lätt att fastna i sitt trygga mönster där det inte räcker med att tycka att rosa sommarhimlar, stjärnor och bulliga moln är fint. Där normalläget är eviga tankar och där det är lättare att vara ledsen än glad för att man vet att det där glada, fina, lyckliga bara är tillfälligt. Att det är lugnet före stormen.

Men jag antar att allt bara är som vanligt.

Bussen kommer till slut, femton minuter försenad.

Löven på träden utanför mitt fönster börjar anta en gulorange färg. Det är höst nu och allt är på riktigt. Livet är påtagligt, det är som ett klädesplagg. Man känner det, men man tänker inte på att det finns där.
Jag tycker om hösten, trots all kyla och allt mörker. Det finns nåt fint där. En charm som gömmer sig bakom allt regn och rusk och alla fallande löv. Samtidigt har den så många gånger lurat mig till tårar och tankar utan slut. Så egentligen förstår jag inte. Egentligen är det konstigt. Men jag kan inte förneka att det ligger något mysigt mystiskt över den.
Kanske är jag bara en sån person. En sån som gillar att vira in mig i stora, varma, stickade halsdukar och sitta på ett litet avlägset café någonstans på Söder och dricka thé och prata om livet. Förskönar allt som gör ont och tycker det är vackert med salta tårar på rosiga kinder.

Hösten går i tankarnas tecken. Man hittar sin bubbla och stänger in sig i den. Går nästan lite i ide och sen när våren kommer kryper man fram ur sitt skal och väntar in sommaren.
Det kanske har blivit så. Att det är på hösten man känner att man lever.
För det är vackert med löv som sjunger sin sista sång och det är vackert att man kan känna igen sig i dem.
Sen börjar allt om.

Jag är slut i musklerna, lider av berg- & dalbanehumör i högsta grad och lyssnar på Det kommer bara leda till nåt ont med Säkert!. Det är okej.

Lite sorgligt är det ändå.

Det är sol och det luktar höst där jag går och det känns bra. Det känns faktiskt okej just nu.
Min vardag är lite en blandning av dröm och verklighet och jag svävar någonstans mittemellan två världar. Ena sekunden andas jag låtsasluft och nästa sekund fylls mina lungor av syre.
Egentligen är jag mest rädd. Orolig. Jag vet ingenting.
Jo, en sak vet jag: det kommer bli bra.
Jag vet faktiskt det.
Det kommer bli bra.
Det kan kännas jobbigt och tungt just nu, men det kommer bli bra.
Jag måste bara tro på mig själv.

Jag läste någonstans att hinder är det du ser när du tar bort ögonen från målet.
Och jag har ett mål.

Hon springer i trasiga skor på kullerstensgator i en stad utan namn. Vinden griper tag i hennes vita klänning och med en insida som svider av allt som gör ont gör sig inte den i andras ögon så mysiga staden hos henne ett intryck som letar sig in i hjärtat. Det finns så mycket hon inte berättar för dem, för det finns så mycket de aldrig skulle förstå. Hon lever inte i samma värld som de.
Det är sommar och natten har lagt sitt betryggande mörkertäcke över staden och luften är ljummen. Hon går längs stranden och insuper varje sekund av det hennes sinnen fångar upp. Salt vatten sköljer upp på strandkanten och griper för en kort sekund tag i hennes fötter. Hon har tagit av sig skorna och går sakta barfota i den vita sanden. Det är tyst ute. Nu är det bara ensamheten, klipporna och hon. Och någonstans, när hon inser att den enda man faktiskt kan lita på är sig själv, att man i slutändan bara har sig själv, växer sig det svidande området inom henne allt större. Hon kan inte kontrollera det, för det är något med egen makt, något hon inte äger och det är där för att äta upp henne. Det tränger in i alla vrår i hennes nätta kropp. Smärtan bor ända ut i fingertopparna och tårna, i varenda organ och kroppsdel finns den, och den tycks ha blivit ett konstant tillstånd. Det är knappt att hon märker av det som bor i henne längre. Ändå finns det något som hon alltid blir påmind om och det är där det gör som ondast. Det är det hjärta som ska vara oförstört, men som är söndertrasat i allt för många bitar för att det någonsin ska kunna bli helt igen.
Men hon berättar det aldrig för någon.

Den springer ikapp mig. Verkligheten. Jag kan inte låtsas längre, kan inte ignorera den, kan inte fly till ett annat liv igen. Nu är nu och ingenting annat. Tomhetskänslan och vilsenheten finns överallt. I garderoben, i byrålådorna, i necessären, i boken jag öppnar, i orden jag läser och till och med i luften jag andas.

På samma gång finns det små skvättar av spänning, nyfikenhet och lättnad där jag går. De har jag inte riktigt lyckats få tag i på samma sätt, de söker sig inte till mig. Det är jag som måste söka mig till dem.

Det är konstigt att jag för bara några dagar sen var på en segelbåt ute på öppet vatten och beundrade ett stjärnklart himlavalv ovanför mig. Jag räknade stjärnor som föll, önskade mig saker och tyckte att livet var okomplicerat. Tanken av att någon annan satt på en annan plats på jorden och tittade på samma stjärnhimmel som jag fascinerade mig. Det är vackert att det kan vara så. Allt annat blir plötsligt så betydelselöst.
Men det var då. För några dagar sen.
Nu är nu och ingenting annat.

Jag måste ta reda på vem jag är, men jag vet inte om jag tror på det där med att resa och hitta sig själv. Man kan inte ständigt vara på flykt. Det skapar bara en otrygghet i att leva.
Så länge man är trygg i sig själv känner man sig trygg var man än är. Det är så jag måste börja.
Jag måste ta reda på vem den här tjejen med det blonda håret och de stora ögonen är.

Verkligheten greppar min axel, kastar mig ned på marken och sköljer sig över mig med all sin kraft.
Jag är inte tillräckligt snabb längre.

Det finns så mycket orättvisa i den här världen och det gör ont i mig att de som aldrig skulle göra någon annan illa är de som får ta värsta smällen. Man tappar nästan tron då.

Det var när vi satt vid matbordet och hon med tårar i ögonen berättade vad hon hade sagt till sin dotter.
- Emma och Anna kommer aldrig vända dig ryggen. Du kommer alltid att ha dem vid din sida.
Det var då jag förstod vilket värde hon sätter på oss.

Genom åren har det blivit vi tre. Vi har vuxit upp tillsammans.
Tre barn där ingen är den andra lik, men där det samtidigt finns så mycket gemensamt.
Vi har alltid haft varandra. Och man kan faktiskt vara systrar utan att ha blodsband.

Det är vår och året är 2010. Jag tror att det var i februari någon gång.
Egentligen vill jag nog komma ihåg att det var vinter, då snön fortfarande föll och bildade ett tjockt täcke på marken. Minns att det var kallt ute och att jag satt i min väns kök på en stol intill väggen med knäna uppdragna till hakan och ögonen fulla av tårar. Gjorde mig så liten som möjligt. På mig hade jag svarta leggings och en stor stickad tröja jag kunde krypa inunder om världen omkring mig skulle bli för läskig. Som ett skal att fly till. En trygghet i mörker.
Jag ville bara försvinna från verkligheten den här perioden. Min botten var nådd och meningslösheten hade gjort sig ett med mig. Jag skrev långa texter om livet och ställde frågor jag aldrig någonsin kunde få svar på. Letade i desperation efter ljus, klartecken och vägledning i famnarna på mina vänner.
Jag fick en bok den där dagen i köket. Jag satt nog i många kök den här tiden, det gör jag fortfarande, men just den där dagen när jag satt med knäna intill hakan i den stora tröjan, fick jag en bok. Det var en bok med bilder på djurungar och små citat innehållande kloka ord om livet. Jag tyckte du behövde den.

Ett halvår senare sitter jag på samma plats, i samma kök, hos samma vän. Det är augusti och året är fortfarande 2010. Regnet utanför är ihärdigt, men den molande värken i mig finns inte där längre.
Jag är en annan person idag. Inte längre lika vilsen och ovetandes. Inte lika rädd, förlorad och uppgiven.
Det är som att jag hittat en balans i mig själv. Som att jag tagit ett kliv ut. Jag vågade inte tro på någonting då. Oklarheten var det enda som fanns framför mina ögon.
Jag minns att jag kunde ligga hemma och gråta, att varenda fråga om hur jag mådde framkallade en brännande klump i strupen.

Och det är konstigt att man bara ett halvår senare knappt förstår hur man kunde vara så djupt nere. Att den svarta avgrunden som då välkomnade en med öppna armar idag inte ens går att skymta.
Jag förstod inte hur jag skulle ta mig tillbaka till verkligheten igen. Jag förstod verkligen inte det.
På något sätt klättrade jag ändå upp. Lärde mig le och skratta.

Men jag blir rädd när jag idag läser dokumentet jag skrev i samband med det här. Jag blir rädd för att jag så väl kan identifiera mig i mina ord, att jag nästan kan leva mig in i den där svartmålade vardagen igen.
Och jag blir ledsen och arg för att man kan må så förjävla pissigt som hon som skrev texten om livets mening den där kalla februarimånaden gjorde.
Jag önskar att jag kunde berätta för er hur jag gjorde för att stå upprätt igen, men jag minns inte. Tiden då jag letade efter verkligheten har raderats ur mitt minne och jag har faktiskt ingen aning om hur man gör för att bli glad igen, men jag antar att det är något man måste klara själv.

Det finns så mycket därute man inte har en aning om.
Det finns så mycket som aldrig får bli sanning i det här ytliga samhället.

Det enda sättet att ta sig igenom det är att vara en överlevare.
Ibland räcker inte ens det.

Det regnar ute. I början har jag svårt att vara närvarande, svårt att lyssna på vad hon säger. Jag måste koncentrera mig på att kontrollera den där svidande, brännande klumpen jag känner av i halsen. En klump jag inte riktigt förstår vad den gör där just nu, nu när allt ska kännas bra.
Likförbannat är den ändå där och gör sig påmind. Den har hittat sin plats hos mig, format sig efter mina organ. Som att den inte passar hos någon annan. Fått mig att tro att den är min egendom när det i själva verket är den som äger mig.
Men jag lurar den. Tänker inte förlora och låta den göra så att jag brister. Den ger med sig, även om blott för en stund. Låter mig vara för ett ögonblick, men lämnar mig med vetskapen att jag måste ta itu med den senare. Berättar för mig att den kommer tillbaka, att jag aldrig kommer vara stark nog att undkomma den till fullo. Hånar mig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag spottar, fräser, skriker, sparkar eller slår, den kommer och hälsar på förr eller senare ändå. När den tycker att det passar och när jag egentligen inte hinner. Då väntar den runt hörnet, likt ett spöke, beredd att hoppa på mig.
Beredd att förgöra mig.

Vi sitter vid köksbordet och tittar ut på ensamma blöta äppelträd i ett regn som aldrig slutar falla. Det är höst idag. Sommaren är förbi och de varma dagarna är minnen blott.
Jag ser in i två ärliga ögon. Ögon som har varit med ett helt liv, som har sett så mycket, som har gråtit så många tårar. Ögon som aldrig har berättat allt, som inte vill ta någon plats, som bara vill väl. Ögon som utstrålar kärlek och välvilja, men samtidigt så mycket outtalat.
Jag blir berörd av henne.
Och det slår mig att det finns så många insidor man aldrig tar sig tid att upptäcka. Att det finns de som aldrig har någon att prata med. De som kväver sina känslor och inte någonsin gråter ut.
Det gör ont i mig.

För det gör ont att ha en smärtande insida, men det gör ännu ondare att aldrig få prata om det.
Och det gör ont att veta att tiden aldrig kommer vara tillräcklig.