Jag märker att jag inte har så mycket att säga.
Eller det är väl mer att jag gärna vill hålla mycket för mig själv.
Jag behöver fundera lite.

Vad som hänt i världen på sistone har jag inte haft någon som helst koll på. Man lever liksom i en egen liten värld på båten, och världen utanför göms på något vis i ett smutsigt, litet hörn.
Något jag dock inte kunnat undgå var Dirty Dancing-stjärnan Patrick Swayzes död. I samma veva beställde jag en ny iPod: lilla lila nano som redan blivit min bebis. Nobody puts Emma in a corner står det tryckt på baksidan av den. (Jag vet, jag är en fjant.) När filmen visades en kväll på båten gick Lina och jag runt som förtrollade. Och han finns inte längre.

Jag har haft tid att upptäcka massa ny superbra hurharjagklaratmigutandenna?-musik. Nu har jag så mycket att jag knappt hinner lyssna på allt, trots att det är det enda jag gör så fort jag är ensam. Puss på det.

Jag har också insett att man inte blir tjock av att inte träna stenhårt minst fyra gånger i veckan. Jaja. Nu ska jag hur som helst iväg och göra det. Stenhårt. So long!

Jag kom hem i fredags. Och vet ni. För en gångs skull blev jag inte den där tjejen som sluter sig som en mussla och gråter för att det gör ont i kroppen av saknad.
Kanske är det för att jag sakta börjar förstå att människors existens inte upphör bara för att en upplevelse tar slut; för att jag börjar förstå att jag inte sätter punkt här.
Jag skulle ändå kunna skriva många rader om hur mycket jag saknar det livet och den samhörigheten, men det känns inte nödvändigt. Ni borde veta hur jag fungerar vid det här laget.

Sedan den 17:e augusti har jag varit borta hemifrån och jag har hunnit vara med om mycket. Jag har skrattat så mycket att jag varit tvungen att sluta för att magen och mungiporna värkt. Jag har gråtit för att jag stundtals trott att jag varit tvungen att åka hem. Jag har varit livrädd för att bli uppringd och höra att jag fått jobb. Jag har också gått runt med en hemsk oro kring framtiden.
De första veckorna gick jag runt med en envis ångest i bröstet. Den ville inte försvinna. Jag pratade mycket med Lina, Maja och Hanna som hjälpte mig att inse ett och annat. När min telefon en gång ringde och jag blev kallad på anställningsintervju var ångesten där igen. Jag ville ju inte det här. Jag ville vara kvar på briggen. Men något inom mig sa att jag var dum om jag inte gick på intervjun. Så jag gjorde det. Kanske skulle jag hållit några detaljer för mig själv på intervjun, men lika bra var väl att jag inte gjorde det. När jag fick höra att jag inte skulle få jobbet kände jag bara en lättnad i hela kroppen. Jag är nog lite konstig.

Briggen fortsatte att vara mitt hem i några veckor till. En dag hade det trillat in ett mail med ett jobberbjudande som bara kändes så rätt och jag skulle också kunna vara kvar på båten till säsongens slut.
Tänk vad bra allt blev helt plötsligt. Bara sådär hade jag medvind i livet (även om briggen kanske inte hade det under alla seglatserna.)

Jag har haft så tur som fått så himla många fina människor i mitt liv - alla med en särskild plats i mitt hjärta. Och vi har varit med om så mycket.
En kväll, för att nämna något, när jag legat sjuk hela dagen fick Lina en galen idé om att vi kunde låna Mattias moppe och fara runt lite på Skeppsholmen. Varken hon eller jag hade kört förut, men whatever, tänkte vi, det kunde ju bli kul. Och det blev det. Vi hade väl målat upp scenariot framför oss innan och det kändes som att det stämde ganska väl. Jag skrattade hela tiden.
En annan kväll hade vi det omtalade fiesta loca. Hanna ville ta hål i örat och Tobbe var direkt frivillig att göra det. Han plockade fram borren i högsta hugg och resultatet, ja, det kanske inte var det vackraste världen har sett, men ett hål blev det i alla fall. Och Maja gav sig in i en tävling mot Affe, som hon mot alla odds förlorade. Ganska stort. På natten fick Lina och jag se den omtalade skräddaren, som ingen av oss riktigt trott på innan. Vi skrattade så vi kiknade.
Hytt 5 har också bjudit på ett och annat. Det måste vara briggens smultronställe. Där är alla välkomna.

Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det här. Det är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv och jag har vuxit som människa. Jag skulle aldrig påstå att jag blivit vuxen, men jag känner mig starkare än förr. Min själ har mått bra av det här. Jag har mått bra av det här.
Jag gjorde det här för min egen skull och inte för någon annans.
Det var inte så att jag flydde från problemen jag hade här hemma, utan jag valde att göra någonting jag mår bra av.

När jag kom hem sa mamma att hon var så glad för min skull för att jag fått vara med om det här. Att det varit bra att jag varit så enveten med vad jag vill. Det var väldigt, väldigt skönt att höra.
Vet ni vad det bästa är (förutom alla dessa fina människor på denna jord)? Det är att jag onekligen har fått bevisat för mig att allting löser sig till slut.

Igår var en rolig dag, även fast jag var arg på förmiddagen. Vi hade brandövning mitt ute på vattnet. Mattias och jag fick klä oss i orange roliga dräkter som var alldeles för stora och hoppa över bord rätt ned i det blå. (Vad hände med att göra räkan?) Plötsligt blev jag räddad av min framtida man på vattenscooter och fördes till en cool sjöräddningsbåt. Vi kördes tillbaka till briggen och fick värsta föreställningen med helikopter och grejer som skickade ned en gubbe i båten. Så himla fränt. En sån ska jag gifta mig med.
Snart fick vi i uppgift att hoppa överbord igen, denna gång i en livflotte. Shit, vilken kalabalik det blev därinne. Sex personer som inte kunde röra sig iförda både feta dräkter och flytväst. Janne fick andnöd på riktigt. Det var galet.

På kvällen fick jag fotmassage av Nick och sen fick Lina den otroligt brighta idén att vi borde dansa. Ib, som dansar salsa, skulle få undervisa oss. Men det gick ju inte, tänkte vi, för bordet i salongen satt ju fast. Robin sprang och hämtade skiftnycklar och tänkte att det gick ju att lösa. Så där skruvades salongen sönder och dansgolvet var öppet för oss. Och. Det. Var. Så. Sjukt. Kul. Och så spontant och härligt och bara alldeles annorlunda.

Idag har det varit fullt upp hela dagen. När frukosten var uppäten blev det storstädning av båten och Lina och jag tog itu med duschrummet som råkat bli städskrubb på heltid. Nu är det som nytt. Därefter var det dags för en ytterligare brandövning. Ib ville att jag skulle agera docka och gömma mig i en koj i någon rolig hytt någonstans så fort larmet gick. Lina blev lite besviken över att jag inte låg i hytt 5. Förlåt.
Mitt i mitt filosoferande kommer Maja och Hanna krypandes in i hytten iförda dykarutrustning. Det var en syn jag sent glömmer. Skrattont. När jag blivit brutalt uppburen på däck och några blåmärken rikare bestämde Hanna och jag oss för att gå ut och springa. Efter att ha sprungit vilse och irrat runt på Dalarö under vår joggingtur tryckte vi i oss en snabb lunch. Sedan var det dags för ta-hand-om-oss-själva-spa i det nystädade duschrummet innan vi skulle ut och segla. Äntligen fick man känna sig lite fräsch igen.
För några timmar sen kom vi hem från en fyratimmarssegling och nu håller Lina och Robin på att steka banan. Glass och sirap till det och kvällen är räddad!
Tjo.

Livet ombord fortsätter vara härligt. Man slipper alla bekymmer och ångest som hemma tenderar att kväva en. De problem som finns är små i förhållande till de man har hemma och går oftast att lösa utan några vidare omständigheter. Kanske är det för att man känner sig så fri mest hela tiden och slipper reflektera över alla eventuella möjligheter och om och men.
Mitt största problem brukar vara min sjösjuka. Under de stunder jag mår som värst är det enda jag vill att bli kvitt illamåendet och det är också det enda för stunden existerande problemet.

Jag brukar vanligtvis ha svårt för att leva i nuet, men här är det det enda jag gör. Jag tänker inte ens på att jag gör det.
Och. Det. Är. Så. Himla. Underbart.

Just nu befinner vi oss i Karlskrona. Imorgon bitti klockan nio seglar vi mot Stavsnäs och planerar komma dit på onsdag vid lunch.

Allt dumt som kommer sägas till mig idag kommer bara rinna av mig. Idag svävar jag lite på moln. Jag ska tillbaka till briggen igen. Bäst bäst bäst. Jobbångesten för jag lägga på hyllan för ett tag, nu ska jag bara iväg och slippa tänka på allt! Nä, nu ska jag packa klart och duscha och försöka tvinga syster min att följa med mig till centralen. So long suckers! (Jag tar med mig datorn, men vi får se hur mycket bloggande det blir...)

Kroppen kanske inte blir överlycklig av att enbart synda i en hel dag, men det blir däremot själen. Igår var jag inte nyttig en enda gång efter frukost. Dessutom hade jag smällt i mig choklad med Sabban kvällen innan då vi låg uppe och pratade till tre och försökte intala varandra om att allt löser sig.
Igår träffade vi hur som haver vår kära Tor (som för övrigt börjar plugga imorgon!) och försökte planera en framtid tillsammans i Australien. Det gick inte. Sabina hinkade i sig tranbärsjuice och hällde ut den på vår fiiiiinaste vita duk här hemma. Sen gick vi och köpte kebab och tittade på en naken gubbe vid vattnet. Efter ett tag ringde Sabbs mamma och hämtade oss för att vi skulle vara barnvakt åt småsystrarna i familjen. Tor valde dock att åka hem till sig eftersom lillasyster Elin, 7 år,  är helt upp över öronen förälskad i honom, vilket inte ger honom en enda sekund utan att bli antastad i hennes närvaro.
På väg hem till Sabina blev det en McFlurry cornetto på Donken och väl hemma blev det glass med chokladsås, godis och en dumlemuffins framför jättejättejättebra filmer. Chihuahuan från Beverly Hills alltså, aldrig sett något bättre. Någonstans fick jag i mig ett halvt äpple för att vara lite duktig, men Filippa tog över det. Jag höll på att spy och Sabina kom på Elin med att knapra i sig sina ögonfransar. Ny grej. På min tid åt man snorkråkor.
När barnvaktandet var över blev vi belönade med pizza till middag. Varför inte synda ända ut när man ändå håller på? Sen skjutsade Sabbis hem mig. Måste ligga i lite mer med det där körkortet jag med, verkar vara något som är bra att ha...

Idag ska jag packa inför briggen som jag ska åka ut med imorgon (hurra, jipppiii, tjoooo :D!) och sedan blir det spinning för hela slanten. Måste ju ta farväl av gårdagens intag samt ladda lite inför att inte träna så frenetiskt på några veckor. Mattias gör ju så god mat där på båten.

Jag har anledning att vara stolt över mig själv idag. Visserligen sov jag ganska länge, men det är en annan femma.
På förmiddagen delade jag ut ett gäng CVn/jobbansökningar. Äntligen. Ångestklumpen löstes upp lite. Sen var jag tvungen att springa av mig en halvtimme på bandet och göra lite annan styrketräning.
Så fort jag kom hem var det bara att duscha och vända tillbaka in mot stan där jag träffade Carro mitt i ösregn, blixtrar och dunder. Vi stod kanske en kvart i en port och väntade på att gud skulle sluta kissa, men det skedde inte. Det blev att gå i ösregn till det utvalda matstället. Ah-ja. Men man gör ju vad som helst för gott krubb som kittlar dödsskönt i kistan. Supertrötta som vi var blev det en kaffe på väg till nästa stopp: biljard med fränt gäng från gamla NU3 plus några andra sköna kisar. Carro och jag var fortfarande övertrötta, men jag började strax gå på överskottsenergi. Carro däremot köpte en öl och blev bara ännu tröttare och skrattade åt absolut allt jag sa. Fan vad härligt det var. Jag ska nog bli komiker. (Yes!) Biljard är dock inte min grej. Jag hänger hellre. Viktor fick låna min hårrosett. Det blev succé. Gå hem och visa dina sex mammor va. Hoppas du sover gott, Carro.

Jag har varit med fina Lina sedan igår. Det kändes bra att träffa allas vår favoritindendent igen. Vi kollade på Pride-paraden, gick på bio, tog några öl och skrattade åt Håkan så vi fick ont i magen.

Jag kanske är lite frånvarande på bloggen ett tag framöver för jag tror att jag ska börja skriva av mig på annat håll en stund.

Världens bästa syster kom hem med ofantligt mycket prylar. Jag överdriver inte när jag säger att det handlar om travar. Min garderob och min byrå måste rensas big time om jag ska få plats med allt nytt jag fått, men det är på tiden att det görs nu. Nu badar jag i T-shirts från Abercrombie, Hollister och Victoria's Secret. För att inte tala om trosor från Victoria's Secret. Dessutom är jag massa body sprayer, en parfym, ett par converse, tre läppglans, en plånbok, en nyckelring - (har jag glömt något?) - rikare. Tack!!!
Hade jag haft en kamera hade jag tagit kort på det.

Vad konstigt att den bästa tillflyktsorten för alla svackor finns så nära en att man inte ser den.
Det räcker med att komma bort en helg till mitt ute i ingenstans. Att komma till ett ställe där man inte behöver känna några krav eller någon stress, ett ställe där man bara får vara. Där vara är allt det handlar om. Det är en sådan otrolig frihetskänsla att kunna kliva upp på morgonen, öppna dörren och i nästa sekund befinna sig utomhus i frisk luft utan några som helst spår av avgaser. Att vara omgiven av tystnad och inte störas av några tutande bilar eller grannar som bråkar. Det är en härlig känsla att kunna springa barfota i sommarfuktigt, grönt gräs och fortsätta ut på bryggan för att i nästa sekund kasta sig i vattnet. Att få känna sig fri. Att bara få vara.
Det gör gott för själen. För mig.
I helgen blev vi barn på nytt. Vi sprang barfota i nyklippt, sommardoftande gräs och spelade fotboll. Vi åkte båt samtidigt som vi lyssnade på Elegi och lät vinden blåsa i våra hår så det knappt gick att borsta ut det sen. Vi spelade kort och flydde från all den stress datorer ger. Vi drack gott vin ute i solen samtidigt som vi spelade in videosar, tog massa bilder och gjorde oss i ordning inför kvällen. Vi grillade varje kväll och åt till vi inte fick ned en bit till. Vi lekte charader till mörkret övervann oss. Vi satt nere i källaren och kollade på film, ömsom skrattandes och ömsom gråtandes. Den ofrivillige golfaren. I taket lyser stjärnorna. Dirty Dancing. Nobody puts Baby in a corner. Vi bara var.

Jag åker till Finland i en vecka nu. Kommer hem den 22a igen. Jaja. Vi ses.

Idag tog min fina Madeleine studenten. Jag var dyngsur av öl då flakturen var över.
När Björn och jag kom hem till Maddies för att göra oss i ordning var vi förfrusna. Vi tog till och med slut på varmvattnet. Dessutom höll vi på att dö av hunger. Och då menar jag verkligen DÖ av hunger. (Vi snyltade lite på chipsen för att fortfarande hålla oss vid liv. Det var det godaste chips jag ätit i hela mitt liv.)
När vi äntligen fick hugga in på maten höll Björn på att rysa ihjäl för att han varit så hungrig. Ingen av oss hade ätit sen frukost och nu var klockan typ halv sex. Det är LÅNGT.
Jag får något konstigt thing när jag är på buffé. Det känns som att jag aldrig kommer få mat igen i hela mitt liv, så jag äter. Och äter. Och äter. Jag undrar om jag har någon botten? Det är farligt det där. Jag och mat. Jag kan verkligen få i mig hur mycket som helst. Inte okej.
På kvällen fick jag skjuts hem med Maddies två brorsor och deras flickvänner. Jag diggar dem stenhårt. Tror aldrig jag skrattat konstant under en bilfärd förut. Ena brorsans tjej gav mig en lapp med sitt namn, mobilnummer, en blomma och en smiley och sa att jag kunde ringa henne när jag ville och prata om vad som helst. Hon var söt. Sen sa hon att jag skulle komma ihåg att jag var bäst, för att jag var tjej. Puss på henne.
Det suger fortfarande att jag inte har någon kamera.
Okej, nu ska jag titta på One tree hill eller något, over and out!

Ps. Björn! Hör av dig om du tar joggen hem.