Sådär.
Nu har jag skrivit av mig och är lite mera jag igen.

Tack alla fina som finns. Vad har jag gjort för att förtjäna er?

Jag skriver av mig någon annanstans ett tag.

Igår på bodypumpen sa instruktören att hon ville dela med sig av de visdomsord som stod på hennes halsband. Allt är möjligt. Bara du sätter gränser. Hon syftade givetvis på träningen och att man faktiskt klarar av att ta de där extra kilona bara man ger sig fan på det.
Så fungerar det i verkliga livet också.
Kanske är det jag själv som sätter stopp för mig och vad jag klarar av.

Min dag började jättebra och nu sitter jag här som ett litet åskmoln och måste snart ta av mig bh:n bara för att jag fått världens skavsår av sporttopen efter att ha svettats som en gris när jag sprang milen och bodypumpade idag. Dessutom råkade jag välja det där idiotlöpbandet som stänger av sig själv efter 25 minuter så man måste starta om. Dö. I vanliga fall skulle jag inte bry mig om det, men nu är jag arg på precis allt.
Jag har stått i en halvtimme ute i kylan och bokstavligen frusit arslet av mig. Och då kan vi snacka frysa för min rumpa är fan inte liten. Den syns knappt nu. Jag stod i en halvtimme och väntade på ett jävla tåg för att SL inte kan fatta att det finns något som heter snö. Hallå, har ni hört talas om S-N-Ö? Det är det där vita pudret som är kallt och kommer en gång om året och förstör för mänskligheten. Jag brukade älska snö. Idag gör jag inte det. Och jag älskar fan inte SL heller. Det är samma problem varje år och snön är ju verkligen inte något nytt påfund. På hösten är det lövhalka som är problemet, och vad ska komma härnäst? Skulle inte förvåna mig någonstans om de skyller på solsken på sommaren.
När jag äntligen kom hem ikväll var mina lår helt röda för att jag frusit så mycket. Och SL de jävlarna hade snott en halvtimme av mitt liv. En halvtimme som hade kunnat spenderas till så mycket vettigare saker. Jag hade kunnat sitta i bastun på sats och vara VARM. Jag hade kunnat städa, måla, skriva, läsa, äta och så vidare. Kvällens (röv)kyss går till SL.

Vissa dagar är det så skönt att låta bli att anstränga sig och leva upp till någonting.

En nära vän till mig frågade mig för några dagar sedan hur man blir en gladare människa. Det slog mig i samma sekund att för kanske första gången i vår vänskapstid kunde jag inte ge henne ett ärligt svar som skulle kunna hjälpa henne. För det finns inget svar som är bra. Inget som är rätt. Ingen handbok där det står såhär ska du göra.
Det är en fråga jag själv gått och grubblat på i många år nu. Jag har pratat med människor i min närhet, sökt svar och lutat mig mot axlar och fått stöd, men jag har fortfarande inte löst ekvationen. Det är något som fattas som gör att det blir omöjligt. Kanske är det för att den inte innehåller tillräckligt med information - den går helt enkelt inte att lösa. Det är inte en sån fråga man kan svara ja eller nej på.
Någonstans tror jag det handlar om att förstå att varje sekund är livet; att man måste sluta gå runt och vänta på en bättre värld. Den kommer inte hur mycket man än hoppas. Det är som Mika sjunger: say goodbye to the world you thought you lived in. Det är nog där man måste börja. Man måste inse att livet inte alltid är en dans på rosor och att det inte fungerar som i Dirty Dancing, The Notebook och andra kärleksfilmer. Vi skriver våra egna manus där varje snedsteg, skratt och andetag ingår. Det är ett ständigt pågående projekt och det är inte alltid lyckligt. Men det finns vändpunkter. Det finns stunder när man inte vill göra annat än att leva för att det rusar i hela kroppen; stunder då man måste nypa sig själv hårt i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer. Det finns stunder då man inte kommer ihåg känslan av att vara ett med meningslösheten.
Livet går upp och ned. Så är det bara. Det skulle inte vara livet om det inte var en knagglig färd med många motgångar och medvindar. Det är tack vare dem vi lär oss, vågar, utökar arkivet av erfarenheter, stärks, och kan finnas där för andra. Jag har insett det nu, men det tog mig ett tag.
Det gäller bara att vänta ut tiden. Att rida ut vågen. Och att våga låta sig vara ledsen när man faktiskt är det.

Melissa Horn sjunger och jag lyssnar. Hon har så mycket fint att säga. Så mycket man känner igen sig i.
Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå.

På lördag inleds mitt liv som nittonåring = mitt sista år som tonåring. Vad gör man då? Varför har jag inte hunnit med det jag vill än? Jag är ju stor.
Imorgon ska vi ut och fira mig. Det kommer bli kalas. Ut och leva lite.

Förövrigt är jag lite, ja, blandad. Vet inte riktigt vad mitt mål är för tillfället.
Tror att det skulle vara en bra terapi för mig att skriva en bok av något slag.
Det saknas bara en handling.

Jag är nog ganska sprudlande nu för tiden. Att gå runt och le inombords mestadels är en ny erfarenhet för mig. Visserligen är jag samma gamla Emma; hon som kan sitta och tänka och lyssna på musik i timmar utan att röra en fena. Men det är som att jag hittat en ny kraft någonstans, ett driv. Jag vill massa hela tiden. Och för en gångs skull har lite känslan av att jag faktiskt tar tag i saker och ting infunnit sig.
Än en gång vill jag bara poängtera hur allt verkligen löser sig. Jag måste rista in det innanför min hud någonstans, så att jag minns det nästa gång vardagen är svartmålad. Allt kan bli så jävla bra, hörrni. Hör ni det? Sluta aldrig tro på er själva bara. Gör det ni verkligen vill. Var envisa. Var er själva. Och viktigast av allt: gör inte som alla andra säger, lyssna inte på alla andra - gå efter vad ni själva vill innerst inne. Känn efter. I slutändan lönar det sig och blir bättre än du någonsin trodde.
Jag kan hänvisa till sida 32 i en av de vackraste böcker jag läst - Änklingen av Ray Kluun. Där står det att det finns tusen anledningar till att inte göra någonting, men att bara ha en anledning till att göra något är fullt tillräckligt. (Boken är för övrigt del två. Del ett heter En sorts kärlek och är något av det finaste och sorgligaste som skrivits. Det krävs ganska mycket för att jag ska börja gråta när jag läser böcker...)

Melissa Horn får vara på repeat hela morgonen.

Det här med att blogga har bara börjat stressa mig. Jag har glömt bort hur man hittar suget.
Till dess att jag hittar det igen, take care.