Fina lilla briggelibriggen.
Sabina fick ett nytt smeknamn: Myran. Vi smider feta planer för framtiden. När jag mötte upp henne i morse hade hon tjackat två Triss-lotter eftersom det tydligen var vår turdag idag. Jaha. Och där vann vi ingenting. Plus att jag blev ju dyngsur om fötterna senare, så vad är det för tur med det? Jag tror bestämt att det var ett aprilskämt. Dessutom kan jag inte hålla käften en sekund när jag jobbar heller. Alla andra är tysta som möss, men min mun går i ett. Kanske är det för att jag är så rädd för att ramla ned.
Ett tag blev jag lite orolig för Janne som var så envis med att hänga på en av plankorna som dessutom var lös. Jag kände mig som en mamma och sa åt honom att sluta, för snart skulle han ramla ned. Inte hjälpte det. Han vägrade och fortsatte att hänga och dingla som värsta apan. Jag blundade för jag vågade inte titta, men lyckligtvis slutade det bra och han kom ned helskinnad trots det kritiska läget.
Nu är jag sådär härligt väderbiten och varm i kroppen. Glädje.
Snart sticker vi ut och seglar igen och gissa om jag längtar!
Bild från i somras.
Jag är ett lyckopiller just nu.
Jag har mått bra av att träna så mycket som jag gjort de senaste dagarna, då samlar jag kraft. Framförallt rensar jag huvudet och laddar med nya endorfiner.
Den elfte ska jag ge allt.
- Skin bara så som du gör nu, då är jag övertygad om att det kommer gå bra.
Och när hon sa så sken jag ännu mer.
Äta bör man annars dör man.
Och kom ihåg att man inte är duktig om man hoppar över måltider. För det första ställer kroppen in sig på svält och tar upp alla näringsämnen så fort man äter något (=när man väl börjar äta som vanligt igen går man snabbt upp i vikt för att kroppen är i så desperat behov av energi) och för det andra, tänk vilken mumsig måltid man går miste om.
Känslan av att känna sig duktig i all ära, men den ska man inte få av att låta bli att äta. Tacka vet jag mat.
Carpe diem.
För ja. Just nu är jag bara glad, och vet ni hur skönt det är?
Doctor Jones.
Igårkväll satt jag uppe sent i min säng med wesc-lurarna på öronen och iPoden i handen och dunkade musik för att lyckas bestämma mig för vilken låt jag skulle instruera till idag. Jag bytte säkert tre-fyra gånger och till slut kom jag fram till att Aquas gamla dänga Doctor Jones skulle väl inte vara helt fel ändå. Det blir ju lite kul och party och allt det där.
Idag var sista dagen på utbildningen och imorgon skriver jag tenta.
Det har varit tre väldigt intensiva dagar och många utmaningar att ta sig an och rädslor att övervinna. Vi har cyklat flera timmar per dag, svettats hysteriskt och druckit kopiösa mängder vatten. Vi har dessutom ätit kopiösa mängder mat, frukt, keso/kesella och återställningsdrycker för att orka. Trots det lider jag säkerligen av en liten vätskebrist och förbränningen går på högvarv. Jag är hungrig hela tiden.
Det sista vi gjorde idag var att instruera till våra låtar. Som jag kanske nämnt tidigare har jag egentligen världens scenskräck. Jag får blackout och vet knappt vad jag heter. Hur knäpp är inte jag som väljer att bli något sånt här då? Här snackar vi ju bara rampljuset.
Till en början var det lite läskigt att kliva upp på scenen och ha alla ögon på sig, men det funkade och det släppte när musiken kom igång. Bara det att jag minns nästan bara vaga fragment av vad jag gjorde, det andra är lite suddigt. Däremot kommer jag ihåg hur jävla kul jag hade! För det var det. Så jävlajävlajävla roligt!! Tilläggas ska väl att vår lärare filmade varenda en.
Efter värsta hårdpasset (som det blev när alla körde en låt var), hade han dukat upp en hemmabio med stepbrädor, mattor, tv och GODIS i gruppträningssalen så vi fick titta på våra framträdanden, ge feedback till oss själva och få feedback av de andra. Ditt förnamn är utstrålning.
Mamma sa att hon är så imponerad av mig för att jag tar mig an saker som jag är rädd för. Att det är en styrka. Jag har lite svårt att se det, för jag har alltid sett det omvända. Egentligen handlar det väl om att ändra syn på saker och ting.
Nu ska jag plugga inför imorgon och sen blir det att sova eftersom jag förlorar en timme den här natten.
SAFE.
Tänkte bara säga att jag kanske inte är så aktiv de kommande dagarna. En del grejer är på intåg och jag går en väldigt intensiv utbildning för att kunna bli cykelinstruktör (vilket är så jävla roligt!!!) torsdag-lördag dagarna i ända. På söndag är det tenta och lite mer cykel. Gissa om jag är helt slut i kroppen för att jag cyklat så mycket och så tungt idag. Inte nog med det är det något fel på ventilationen i cykelsalen där vi var, vilket resulterade i att jag svettades ännu mer än jag vanligtvis gör (och jag svettas inte lite.) Men håll tillgodo.
Förlåt, men det är verkligen så stört, sjukt, galet, jagvetintevad, tokigt, jätteroligt!
Egentligen är jag en person som hatar att stå inför grupp. Jag får alltid blackout, kallsvettas och vill helst sjunka genom jorden. Det är nyttigt för mig, det här. För det är en personlig utmaning så det skriker om det, och vet ni, jag tänker besegra den här rädslan.
Jag citerar Alfons Åberg: Stick du stygga spöke, för du finns inte.
Allt vi sagt, allt vi gjort, blev en sång för dig.
Jag har alltid gillat att vara tjej, eftersom jag älskar långt hår, roliga frisyrer och det här med att göra sig fin. Jag tycker om målade naglar, läppglans och bodylotion i någon fruktig lukt. Det är en vardagslyx att få fixa håret, smörja in sig med krämer och sminka sig.
Däremot har jag aldrig varit den där tjej-tjejen som håller för öronen så fort någon börjar prata om bajs. Jag klarar inte av dem då jag själv är ganska öppen av mig. Jag har heller aldrig varit värsta kill-tjejen som har kepsen på sned, åker skateboard och hänger med grabbar för jämnan. Någonstans emellan dessa har jag väl ändå funnit min plats. För jag tycker om rosa, glitter, hål i naveln, armband och örhängen, klänningar och annat liknande. Men jag gillar också att bli kladdig, arbeta med kroppen och utsätta mig för lite läskigare saker där adrenalinet rusar i en. Och jag har värsta kiss och bajs-humorn, vilken jag aldrig tycks växa ifrån. Humor överhuvudtaget har jag rättare sagt, för jag skrattar åt precis allting egentligen. (Eller är det humor då?)
Det är skönt att man kan vara lite som man känner.
Att sväva lite utanför det som samhället definierar som tjej respektive kille. Gå sin egen väg.
Jag vill inte vara en sån som blir placerad i nåt fack.
(Nackdelen med att vara tjej är dock den där veckan som infinner sig en gång i månaden. Den sätter stopp för ganska mycket. För ibland kan jag vara så chockerande sur och irriterad och ha så äckligt ont i magen att jag bara vill ligga under täcket hela dagen och bita i kudden och svära. Å andra sidan får ju vi bära på små mjuka, rosa bebisar och känna hur det är att vara gravid. Det ska vara häftigt har jag hört. Men att föda... Hjälp.)
I have time on my side, making diamonds of coal.
Förövrigt är jag totalt d.ö.d. i kroppen. Kan knappt lyfta armarna efter dagens mil som slutade på 54 minuter exakt, och därefter bodypump. Så går det när man har värsta bästa dagsformen.
Sen en liten parentes: jag är ganska ljushårig igen.
Träningsvärk!
Jag har då aldrig tidigare stött på någon träningsvärk i rumpan i klass med denna. När jag vaknade i morse och skulle lägga mig i fosterställning kände jag hur det verkligen drog i rumpmuskeln. Inte blev det bättre under dagen. Jag kan ju för fan knappt sitta utan att det känns som att det ligger värsta grejen mellan stjärten och stolen. Det måste vara gluteus maximus som grott till sig rejält sen gårdagens pass.
Skön grej att jag inte heller kunde luta mig bakåt när jag skulle göra situps idag för att jag hade så djävulskt ont i rumpmuskeln. Efter ett hårt spinningpass hade jag väl i stort sett utsatt rumpan min för allt den kan tåla. Det riktigt brände och sved av all mjölksyra och jag stapplade därifrån.
Nej, vet ni, fortsätter jag såhär kommer min gluteus maximus snart sitta i nacken. Jag tror minsann att jag fått en fastare rumpa sen igår. Åtminstone känns det så. Men damn vad jag ska fortsätta köra det där mördarpasset eftersom det uppenbarligen gör susen!
Min rädsla för faktan om att gluteus maximus sjunker en decimeter under ens livstid sätter eld i baken på mig. Inte katten vill jag vara en jävel på "penntricket" i framtiden. (Det är när man kan hålla fast en penna under rumpan och den stannar där. Går att göra på brösten också.)
Creds till styrketräning säger jag bara!
Imorgon efter frisören (ja, jag har bokat sling- och klipptid nu!) ska jag springa och köpa handledsskydd så jag kan utsätta mina armar för lite tyngre vikter. Jag har nämligen ruskigt svaga handleder och de tar hemskt mycket stryk när jag tränar armar bland de fria vikterna. Sen ska jag också köpa en ny träningstop som är rosa. I like!
Sundance kid.
Meet me half way.
Jag kom på att jag har världens träningsvecka framför mig!
Söndag: Spinning 55 min + mage
Måndag: Ev. milen beroende på hur mitt lår mår (annars blir det någon annan form av uppvärmning) + bodypump
Tisdag: Armar och axlar + mage
Onsdag: Spinning 30 min + core 30 min + bodypump. (Eller så blir det ben eller att vila på onsdag.)
Torsdag-lördag: Cykelinstruktörsutbildning på SAFE = minst två cykelpass om dagen på minst en timme vardera + massa annan praktisk träning, yey!
Söndag: Spinning 75 min + mage
Oh. My. Lord. Vad mycket cykel det ser ut att bli.
Och jag saknar att springa något enormt. Det här låret måste kollas upp.
Hår.
Och jag har jättelänge gått och suktat efter sådär långt och fint hår, men det verkar aldrig riktigt bli sådär som jag vill ha det. Givetvis är det mitt eget fel eftersom jag alltid förstör det på något sätt så jag hindrar det från att växa.
Igår ringde jag hur som haver och beställde klipptid och slingtid. Slinga ska jag göra för att jag saknar det blonda, och klippa måste jag göra för att jag aldrig gör det. Bu.
Yep.
Dessutom har mitt lår börjat kärva igen, så det kommer bli cykling för mig i någon vecka eller två framöver. Inte mig emot eftersom cykelutbildningen börjar nästa torsdag. (Bara det att jag avskyr att vara ifrån löpningen då det är den som är bästa medicinen mot alldeles för mycket virrvarr i skallen.)
Hur som haver, träning har jag inte sysslat med sen i lördags, så det ska jag ta tag i imorgon bitti kl 06:45 då det vankas spinning med favoritinstruktören! Och på söndag är det ett till efterlängtat spinningpass, taggad eller? JA!
Det där med styrketräning.
Jag springer lätt en mil på bandet utan att bli speciellt flåsig (dock svettas jag som en gris) och jag undrar alltid efteråt varför jag inte gav mer. Detsamma gäller spinningpassen - de är äckligt jobbiga, men jag grejar dem hur lätt som helst ändå. Mest för att jag har sån otrolig vilja när det kommer till träningen; jag ger mig fan på något och pressar mig själv och det slutar ofta i att jag klarar det jag tänkt.
Sen finns det en annan del av träningen. Det är den där styrketräningen jag aldrig förstått mig på riktigt. Jag har trott att jag bygger muskler på bodypumpen, men den träningen är klassad som uthållighetsträning. Dock är jag inte helt med på det, för muskler har jag fått sen jag började köra bodypump. Men jag vet, ska man bli en såndär biff som skriker längst bort i gymet och är alldeles röd i ansiktet för att det är så jävla tungt för att man lyfter typ 2345 kg så man nästan bajsar på sig, då ska man inte gå på bodypump. Då ska man träna styrka. Vilket jag provade på idag. Armar och axlar fick det bli (och såklart uppvärmning och lite rygg och massa mage.) Öh. Där står jag och ser fullkomligt lost ut, trots att jag vet hur man gör. Men, när det känns som att alla ögon är på en och när man hör hur de tänker vad håller hon på med, då känner man sig alldeles ny i träningsdjungeln. Inte hindrar det mig ändå. Jag körde musiken i öronen och stod där framför spegeln och beundrade mina vackra biceps som bara växte sig allt större.
Och var är de där glada grabbarna som sa att jag var tajt och ville visa mig hur man tränar armar häromveckan? Jag behöver er nuuuu!
Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt, men ska jag falla, ja, då ska det finnas tid att falla fritt.
Jag har massa idéer nedklottrade i ett anteckningsblock nu, men det är så svårt att få det på papper när det är ljust ute. Jag vet inte riktigt hur alla andra fungerar, men för mig är det mycket lättare att komma i något slags mood för att skriva när det är mörkt ute. Eller på kvällen överhuvudtaget. Kanske är det för att jag känner att jag vill vara ute när det för en gångs skull är sol. Sol!
Snart ska pappa och jag ut och köra lite bil och sedan kommer min efterlängtade, fina Maddies hit och sällskapar mig ett tag. Ikväll blir det spinning, magträning och kanske lite armar om jag vågar. Det återstår att se, men snart klättrar jag nog på väggarna eftersom jag inte tränade igår. En promenad i solen fick jag i alla fall.
Sol var det!
Stjärna.
Jag kanske har en handling.
Än så länge är det dock endast en tanke och inget på papper. Viktor lovade mig häromdagen att han skulle vara med hela vägen, men jag kommer behöva mer hjälp. Vilka är med mig?
Sol.
Plötsligt känns allt så mycket lättare. Jag är som en fjäder och marken jag går på är som rosa, mjuka moln. Kanske är det just för att vi går mot ljusare tider och jag kommer att tänka på hur fint Saltsjöbaden är på sommaren. Hur mysigt det är att kunna vara ute i kvällssolen i bara ben och hur idylliskt det är att gå promenader längs vattnet nere vid Grand Hotel. Att köpa glass nere i kiosken eller att bara sitta vid vattnet och njuta av solens värmande strålar. Kanske är det för att jag börjat koncentrera mig mer och mer på att vara närvarande. Att jag har börjat träna mig själv till att styra mina tankar och att försöka njuta av det som är nu. Sen kommer förr eller senare. Jag försöker skriva mina egna pjäser som spelas på den inre scenen, och jag försöker bli min egen teaterdirektör.
Och det är sol.
Det är fint när snön smälter bort, för det är beundransvärt att se vad som döljer sig där under. Vad som tappert legat och väntat på att få se solljus under de här mörka månaderna som varit. Vad som fått utstå kyla och fukt och bara funnit sig i det. Det är fint att se hur det växer sig till liv igen.
Mannen i den vita hatten.
Somna inte osams med dig själv, drick vad jag har sagt med lite socker.
Igår tänkte jag att jag inte skulle gå ut så hårt då jag inte sprungit på kanske tre veckor, men eftersom mitt löpband inte stannade efter 25 minuter som vissa gör (bajs på dem) så fortsatte jag till bodypumpen började. Sträckan slutade på 7,3 kilometer.
Och idag blev det milen till att börja med och efter det insida och utsida lår, rygg och mage. Jag bad Viktor att hjälpa mig att klara av chins och dips, men jag är inte byggd för sånt. Än. Måste se till att fixa lite starkare armar, så jag får väl börja tugga spenat eller nåt.
Imorgon har jag körlektion som bjuder på stadskörning. Intressant.
Vilket värdelöst inlägg det här blev, men jag känner att jag tömt huvudet på tankar efter att ha skrivit ett 6-sidigt dokument på datorn, så nu är jag nollställd.
Förresten, kan apoteket lära sig lite svenska innan de gör reklam i tidningar? Och Willy:s, det heter olivtvål och inte oliv tvål.
Kissing the lipless.
Nu är jag på banan igen, och jag hoppas för guds skull (eller ja, egentligen min egen) att jag stannar här ett tag till.
