Jag saknar dig

image23
Visserligen ser jag ut åt helvete på den här bilden, men det bjuder jag på.
Du är i alla fall söt som socker och du ska veta att jag saknar dig, Malin.

Laughing in the rain

Att inte våga ta risker betyder faktiskt inte att man är feg.
Man är rädd.
Det finns en rädsla i allt.
Rädslan för att bli utskrattad.
Rädslan för att bli sårad.
Rädslan för att det aldrig ska kunna bli som förut.
Att vara rädd är inte samma sak som att vara feg.
Att vara rädd betyder bara att man är försiktig med det man har.
Feg är något helt annat. Något som inte hör hit.

Jag tänker inte fortsätta på samma sätt.
Jag tänker sluta vara rädd. Sluta balla ur.
Jag tänker våga börja ta risker, som jag lovat mig själv så många gånger nu.
Det är bara det att jag är rädd.
Rädd för att bli utskrattad, sårad och för att det aldrig ska bli som förut.


Ambitionen tog slut till sist

Jag vet inte hur många rader jag påbörjat nu.
Raderat.
Påbörjat igen.
Raderat igen.

Jag vet inte ens vad jag tänker skriva.
Något ihopslängt kanske.
Nej.
Då blir det bara "god dag yxskaft."
Som det här inlägget precis blev.
Ihopslängt är det också.
Det var ju det jag inte ville.
Men publiceras ska det.
Trots att det säger noll.
Tänk hur många sekunder av ditt liv du precis slösade bort på absolut ingenting.

Åh, jag blir så knasig när jag inte tränar..
Vimsig.
Och rastlös.

Kom, sysselsätt mig.


Ät fett och socker till du spyr

Jag har tagit första steget.
Nu gäller det att våga ta det andra.
Det ska jag klara.

-

Finns inte ord för hur mycket jag saknar att träna.
Det är som att jag står med fötterna i ett träsk fullt med lera.
Ensam.
Ingen hjälpande hand i sikte.
Jag kan inte ta mig upp.
I stället sjunker jag i leran.
Djupare.
Jag tittar ned på fötterna och upptäcker att leran egentligen är kvicksand.
Den drar mig ännu längre ned.
Snabbare nu.
Och jag kan inget göra.


Jag blundar, men jag ser ändå

Jag är verkligen sämst.
Har lovat mig själv att göra x antal saker, men vad händer?
Jag flyr.
För tjugo minuter sen lovade jag mig själv att röja galet i mitt rum nu, nu, nu.
Se vad som hände. Jag sitter här. Framför datorn och gör ingenting.
Jag är verkligen sämst = jag är bäst på att göra ingenting åt saker som verkligen skulle gynna mig själv.

Om jag känner mig själv tillräckligt bra handlar väl i själva verket det här inlägget om något helt annat än rumsröjningen.
Jag är så bra på att fly.

Did you give the world some love today, babe?

Jag. Måste. Få. Träna. Innan. Jag. Bryter. Ihop.
Det är inte kul längre.
Jennifer frågade om jag skulle komma och kolla på damlagsmatchen nere på IP idag. Jag avböjde vänligt. För det första har jag en del att göra här hemma och för det andra skulle jag känna allt för stort sug efter att få hoppa in och delta.
Jag sa till mamma idag när jag låg och solade att jag uppriktigt sagt känner mig som en fläskpannkaka när jag inte får träna. Hon sa att jag inte var det.
Konstigt nog har jag gått runt i bikini hela dagen och har inte planerat att ta av den förrän jag ska hoppa i säng.
Om en vecka. Då jävlar.
Då jävlar ska jag träna till jag faller ihop.


Confusion

Känner bara..
Äh. Jag vet inte vad jag känner.
Just nu är jag bara förvirrad.
Återkommer.


It starts in my toes

Säg mig varför jag är så feg?
Jag är en mes, det är vad jag är.
JA

Snälla, rara, äckliga, fula hosta. Stick.
Stick och kom aldrig mer igen.
Jag vill trääääääna, böl.

My heart

"Det är du som är söt, inte sminket."
Jaha. Tack? Eller vadå? Det kanske bara är ett snällare sätt för dig att säga att jag sminkar mig fult?

Jag skulle aldrig tacka och ta emot den repliken. Aldrig på insidan.
Jag är inte modig nog att gå på allmänna platser utan smink.
Det handlar inte om att jag är rädd för hur jag ska bli bemött.
Det handlar om att jag inte känner mig bekväm utan sminket.
När man har sminkat sig i så många år har sminket blivit som en trygg fasad man kan gömma sig bakom. Bakom en fasad kan man dölja så mycket. Det är väl bra på ett sätt, men samtidigt måste man våga vara sig själv.
Allra mest handlar det nog om att jag inte riktigt vet vem jag är än. I första hand gäller det att lära känna sig själv. Att vara stolt över den man är. Sen klarar man vad som helst. Sen kan man gå utan smink hur ofta man vill.
För visst vore det skönt?

Jag tror också att om man ska känna sig söt utan sminket i den här åldern behöver man någon som säger det till en ofta. Någon som uppriktigt menar det. Som en pojkvän.

Varje ord verkar handla om dig

Blev en snabb död åt den här bloggen.
I alla fall känns det så i nuläget.
Jag har helt enkelt för lite att säga och dela med mig av.

Återkommer när jag känner mig redo.

When you see it then you'll understand

Varför vill man alltid ha allt man inte har?
I stället för att glädjas över det man belönats med går man och suktar efter det man aldrig kommer få.
Den där girigheten.
Tanken att gräset är grönare på andra sidan.
Varför ska det krävas att man är med om hemska/jobbiga saker för att inse att man faktiskt har det så jävla bra egentligen? Att man borde skatta sig lycklig för att man hamnat där man är.
Visst kan man vid vissa ögonblick bli tacksam över att man är den man är och har det man har, men vid andra ögonblick är den där tacksamheten som bortblåst. Det är så lätt att glömma.
Girigheten kommer alltid vara det som övervinner tacksamheten och avundsjukan kommer alltid göra att man inte lär sig att acceptera.

Känner att det här inlägget börjar spåra, men vad jag försöker säga är i princip att man ska vara glad för att man är frisk och för att man har en underbar familj och underbara vänner och inte bli så fokuserad på allt som har med pengar och makt att göra. Det gör dig ond och egoistisk.


Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst

Jag har ångest.
En såndär som biter sig fast och inte vill släppa taget förrän man tagit itu med de sakerna man vet att man måste ta itu med.
Ångest 1: Jobb. Jag måste skaffa jobb. Nu. Det är dödligt allvar. Jag överlever inte länge till. Fick nobben av ICA, det som hade varit ganska perfekt egentligen även om det inte låter speciellt glamouröst.
I morse var jag i alla fall duktig och tog reda på kontaktmailen till ett annat jobb jag är intresserad av. CV är sänt! Håller tummarna och hoppas på det bästa. Ska ta mig tid och skicka in till fler ställen, JAG LOVAR.
Ångest 2: Körkort. Det som alltid varit sådär himla långt borta. Pappa som alltid sagt att "du ska ta körkortet så fort du fyller 18, annars blir det aldrig av" och han och jag har inte ens gått kursen!! Hallå? Alla i min umgängeskrets har på ett eller annat sätt i alla fall börjat med körkortet. De har antingen gått kursen, börjat läsa lite teori, börjat ta lektioner eller övningsköra med föräldrar. En del har till och med bokat tid för uppkörning och en del har redan körkortet fixat med bil och allt! Och var ligger jag någonstans? Rätt! På noll. Nu jävlar ska jag sätta igång också. Innan sommarlovet ska jag se till att släpa med mig far min på den där kursen och så får det bli en del teoriplugg i sommar.

Som person har jag en oerhörd självdisciplin. Jag tar itu med uppgifter så fort jag får dem. Men sådana här stora uppgifter, sådana som man tror att "äsch, det löser sig", sådana är jag väldigt bra på att ignorera.
Det känns som att jag står utanför dörren till vuxenvärlden och vet inte om jag ska våga knacka på eller inte. Jag är nog ganska rädd för vad jag ska bli bemött av. Och det handlar inte bara om det här med jobb och körkort utan också allt annat som har med vuxenlivet att göra. Räkningar, tvätt, deklarationer, ekonomi, SJÄLVSTÄNDIGHET, tid, matlagning, you name it!
Jag är helt enkelt fortfarande bara barnet.

Efter nattens bränder

En sak jag haft otur med här i livet är mitt födelsedatum.
Kompis efter kompis fyller 18 och jag är fortfarande minderårig. Det känns som ljusår till det är min tur att göra Stockholms krogar osäkra. Ikväll fick jag efter en mysig middag i stan med trevligt folk dra mig hemåt när de åkte vidare till krogen. Är det surt eller är det surt?
Mamma och pappa, hur tänkte ni egentligen?

I fell in love, in love with you suddenly
Now there's no place else I could be but here in your arms

Rädda mig

Jag. Hatar. Fysik.
Snälla, dö dö dö dö.


Nostalgi

Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och deppa över den tid som varit. Att det är över nu, att det aldrig mer kommer komma tillbaka. Att det är framtiden som väntar och att den kanske inte uppfyller samma standard som det som en gång varit.
Språkresan till USA sommar 06. Finns det något mer att säga? De där mysiga morgnarna på KUA i världens bästa matsal där man kunde dricka cola till frukost. De där dagarna med jättelånga (i alla fall kändes det så) lektioner som man ibland somnade på. Den där gången vi fick shoppa på Wal-Mart och tyckte det var alldeles underbart. De där gångerna vi var på gymet och skulle bränna så galet med fett. De där gångerna vi försökte lära amerikanarna att prata svenska. Den där gången jag smakade Ben&Jerry's för första gången. De där mysiga kvällarna. De där gapflabben. De där alldeles klockrena kommentarerna. De där dagarna i New York City. Den där promenaden i Central Park. Den där lilla impulsutflykten till Chinatown. Den där shoppingen. De där bussresorna. De där alldeles underbara människorna. De där tre veckorna jag aldrig kommer glömma.
Eller Malta sommar 07. Promenaderna till Bugibba om kvällarna. Den där bananaboat-turen. Det turkosa vattnet. Snorklingen utanför hotellet då vi upptäckte att hela botten var full av svarta sjöborrar. Den där vidrigt äckliga maten. De där obligatoriska discona. Värmen. Brännan. En del av folket. Sakna.
England vår 08. Den där underbara värdfamiljen. Mitt rum. De sjuka kvällarna. Creme Eggs. Tesco. Gymet. Lärarna. Leighton Buzzard i våra hjärtan. Tre månader är svåra att sammanfatta i en mening. Det var en upplevelse jag älskade.
Jag fattar inte varför jag blir depp när jag egentligen bara ska vara glad för att jag fått vara med om det.

Nyare inlägg
RSS 2.0