Jag borde inte ha en blogg.
Bloggen ska tas om hand som om den vore ens bebis. Den ska ha daglig föda bestående av minst ett inlägg för att den ska gödas och överleva och undvika undernäring och bortgång. Jag tror min blogg håller på att tyna bort.
Jag skulle bli en usel mamma.
Om och om igen har jag lovat att vara flitig med uppdateringen, men jag sviker de som verkligen tagit åt sig av mina löften. Vid det här laget borde man nog lära sig att ta denna sorts löften från mig med en nypa salt.
Jag kommer inte försvinna. Inte helt.
Men jag kommer vara frånvarande ibland.

Jag tror inte på ödet.
Jag tror att allt redan är bestämt.
Allt man säger och gör.
Alla beslut man tar.
Allt.
Jag tror att det är bestämt att de som blir påkörda av bilar och dör ska gå ut i gatan i just den avgörande sekunden.
Jag tror att när man träffar den man vill leva resten av sitt liv med är det menat att man skulle befinna sig på samma plats i just den stunden. Det är därför man kan säga att det finns någon för alla.
Jag tror att alla misstag man begår är menade att begås och avsedda för att lära en något.
Jag tror att när ett långt förhållande tar slut är det förutbestämt. Förutbestämt att det inte skulle fungera för alltid utan bara ge personerna i fråga livserfarenhet.
Jag tror att det är bestämt när man ska födas.
Jag tror att det är bestämt när man ska dö.
Jag tror inte på ödet.
Det finns inte.
Allt du gör idag, imorgon, om ett år, om tio år - det finns någonstans. Någonstans ligger det i ett abstrakt arkiv och väntar på att bli avbockat.
Allt du gör idag, imorgon, om ett år, om tio år - det är redan bestämt.

Det finns många anledningar till att slaviskt följa Grey's Anatomy.
En av dem är för att man inser så mycket.
Det spelar ingen roll om det är något man redan vet.
Det spelar faktiskt ingen roll.
För det är sånt man med jämna mellanrum glömmer bort.
Sånt som hamnar någonstans i bakhuvudet i ett suddigt hörn.
Sånt som man inte hinner tänka på när omgivningen är så intensiv.
Sånt som inte borde glömmas bort.
Sånt som vi borde bli påminda om varje dag.
Ikväll sa de något bra igen.
Något som fick mig att åter inse hur mycket jag borde ändra perspektiv på saker och ting.
Livet är det mest ömtåliga, flyktiga och oförutsägbara som finns.

Det ska bli så skönt att få sova och vakna upp som en förhoppningsvis gladare människa imorgon.
Oh boy vad det låter som att jorden gått under, men just nu orkar jag inte vara jag.
Jag orkar inte att jag ska ta så hårt på precis allt, men lär väl vara extra känslig nu då fel vecka uppenbarligen närmar sig.
Varför kan jag inte vara lite mer som mina kompisar?
Jag ska ändra på mig, det är ett löfte.
Låt det ta tid om så ska behövas.

Jag skulle gärna låta den där stenen i magen försvinna med den här texten, men något hindrar mig.
Det är inte underbart att komma hem med massa kul att berätta och bli bemött med ett slag i mellangärdet.
Mitt humör är inte på topp just nu, och jag känner att jag skulle kunna börja grina som en barnunge i vilken sekund som helst. Därför ska jag sova. Innan jag råkar skriva allt jag skulle behöva, komma åt publicera-knappen och ångra mig djupt imorgon.

Och: GRATTIS CARRO ÄLSKLING, 18 ÅR!

Jag har vaknat på Daugavas botten. Det finns så mycket att berätta men inget att förstå. Vi har haft det kul jämt och ständigt och jag tror aldrig jag skrattat så mycket under en vecka. Det vi varit med om under loppet av några dagar är saker man sällan får uppleva under ett helt liv. Jag syftar inte bara på själva seglingen, utan även alla dessa random händelser man aldrig räknat med. Det bästa av allt var att hela resan var flera varv runt jorden över förväntan.
Redan efter en dag var vi förälskade i hela besättningen. Så härliga, äkta och jordnära människor är sällsynt att träffa på i så stora grupper. Projektet vi var där för att genomföra, Baltic Sea Project, gick väl mindre bra. Inte en kotte i Estland kunde snacka engelska så inte kunde man göra sig förstådd heller. Inte mig emot. Jag hade ändå inte en aning om vad jag skulle säga. Så det blev att stå och ta emot pengar från människor som ville kliva ombord på världens bästa båt. Så söta som vi var där vi stod drog vi väl in miljoner. En kväll lekte vi kurragömma med besättningen. Jag letade. Tobbe och Anton sprang iväg och smygåt bullar och rullade in på båten igen bakom två gröna soptunnor. Carro satt på Affe. Inte bokstavligt. Lennart vann. Men jag har redan tagit det snacket med den luckan. Det blev midsommar. Dundermiddag. Pia sjöng om Briggen girls som längtade efter snopp. Skål kapten! Vi gick ut och tränade inför dragkampen som skulle ske mellan oss och Götheborgs besättning. Affe lekte Anna från ambassaden om vartannat. Kom upp så vackert. Kisspaus på vägen. Happ, då har man sett den också. Ful var den. Vi förlorade dragkampen. Lena försökte ge oss shots. Jag lovar, jag säger inget. Pia ville att jag skulle följa med henne (läs: drog med mig) på toaletten så hon kunde kissa. En grabb som kom från en stad mellan Vänern och Vättern som "ingen hade hört talas om" berättade hur mycket han saknade att fira midsommar med sin mamma. Carro lyssnade för att hon tyckte han var så snygg och ville inte vara oförskämd. Jag tyckte han såg ut som Näcken. Men man kan vara trevlig för det. Vi vandrade tillbaka till briggen igen. Jag gick arm i arm med Lena. Hon vägrade böja benet när hon skulle hoppa ned från en mur. Jag tog emot henne och gissa om hon ramlade ihop i en liten hög? Ja. Och flaskan hon tagit med från Götheborgstältet hade hon innanför jackan. Jag skrattade som aldrig förr och oj så jag tränade magmusklerna. Det gjorde nog Sabina, Carro och Karro också för den delen. Måste du bajsa? Lena sa att jag skulle vara tyst annars skulle hon kissa på sig. Jag skrattade ännu mer. Lena kissade på sig. Jag dog. Kanske ska tilläggas att denna dam och hennes syster (Pia) var 50+. Jag följer med dig över till din båt så du kan byta kläder sa jag. Nej, jag kan låna dina trosor. Jag följde med Lena ändå. En blöt puss på kinden fick jag. Tack så hemskt mycket. Vi gick ut igen. Sen bar det ut i Tallinn. Fast Sabban och jag följde Lena över till hennes båt igen, hon kunde inte följa med. Vi hjälper dig över. Nej, det behövs inte. Jo, tänk om du ramlar i vattnet. Men det är ju bara kuuul. Vi fick varsin blöt puss på kinden igen. Tallinn nästa. Vad hände med kontraktet egentligen? Vi var glada som aldrig förr. Tyst nu, Emma. Hick! Vi lade oss i en böghög på Tallinns torg. Aj på riktigt! Reggaeklubb med fräna toaletter. Är det ni som är Anton och Affe? Du vet, de som sjunger. Sen sjöng jag. Affe tänkte länge. ...nä, det är nog en annan Anton och Affe. Kocken, Carran och jag ville ha nattmat. Ska vi ta en taxi till Donken? Vad fan håller ni på med!? HALLÅ ELLLEEEERRRRR! Donken var stängt. Hesburger också. Alla blomstånd var dock öppna. Klockan var väl en sisådär 4 på natten. Var det för midsommars skull? Would you like to pimp my krans? Och kocken var seriöst villig att pröjsa blommor för att få Carrans krans pimpad. Sweet. Det blev gatuköket i stället. De sålde kebab, men vi hann aldrig få någon. Stötte på massa Johnson's och kocken tyckte det började bli äckligt så vi drog. Have you tasted Johnson's temptation? Ask him how his Johnson is. How is your Johnson? Sen gick vi. Hem till briggen. Fina briggen. Det blev nattmat. Midsommarmiddagsrester. Sillburken kraschade i golvet. Förlåt. Det var gott i alla fall. Sabban och jag satt uppe lite längre med Tobbe och Karolina. Hur många tryck tror du? När er fröken kommer.. då ska vi göra en liten sketch. Klitsch. Godnatt. Affe hade ångest dagen efter. Är jag en dålig människa? Nej Affe, du är en skitbra människa. Det blev söndag och dags för att lägga loss och bege oss till Riga. Lena och Pia kom förbi som hastigast. Lena var stolt(?) Nej men heeej, där är ju min kompis. Tack för att du hjälpte mig i förrgår. Vi ses i Riga! Vi sågs aldrig i Riga, men varför får jag inte säga. Innan vi lade ut hade vi möten. Ett av dem handlade om hur högt ovanför kaffet man skulle hälla i mjölken för att det inte skulle skvätta. Brukar du ha bröstmjölk i ditt kaffe? Vi seglade iväg. Det var mäktigt när vi seglade förbi Götheborg och tutade. Alla som stod uppe på den båten vinkade. De tutade också. Bilar runt omkring oss tutade även de. Det var en så mycket större grej än vi någonsin förstått. Carro och jag hade gemensam vakt. Vi var galet taggade innan vi skulle sova de futtiga små timmarna innan vår vakt började. 00-04. Ingen av oss sov. Vi klev upp på däck när klockan närmade sig vårt slag och kände dirr hur det gungeligungade. Konsten för att inte bli sjösjuk är att äta hela tiden och inte frysa. Vi knarkade knäckebröd och gröna äpplen. Det hjälpte inte för min del. Jag mådde illa konstant i två dygn. Det gungade visserligen inte nådigt vid vissa tillfällen, men usch så jag mådde illa. Jag är så jävla kass på att hantera kräk. Därför vägrade jag spy. Jag stod och höll i relingen under varje vakt och höll blicken på horisonten. Du är en kass sjöman, Emma. Jag fattar inte varför jag inte kan skärpa mig? Varför kan jag inte bara släppa ut det som vill ut och sen må bra igen? Vad är det som hindrar mig? Jag fattar inte. Skärpning ska det bli, men det kan ta tid. Sabina och Karro hade 04-08-passet samt 16-20-passet. Var det du som spydde i lovart? Bröd på kinden, eller hur var det? Jag skulle aldrig kunna bli seglare om jag ska må såhär illa konstant. Men du piggnade ju till på slutet! Ja, det var när båten gick på motor och vi körde på en flod! Mattias (kocken) fyllde 21 den kvällen vi anlände till Riga. Det blev chokladkaka för att fira när vi körde på floden. Var det Daugava förresten? Mäktigt i så fall. För er som älskar Winnerbäck fattar ni. På kvällen blev det singstar. Lina har ljuvlig röst. Sabban och jag var uppesittare återigen. Magnus drog fram någon låt om någon Theobald. Tre, fyra fot lång sjöng de. Kocken kom på att det var ju jävligt långt. Affe påstod att det var ganska normalt för hans del om man vek den dubbel. Dagen efter hjälpte vi kocken att handla. När vi kom tillbaka fanns det ingen annan väg in än att krypa under stängslet. Vi blev smått kriminella. Kocken lagade mat. Pressen kom. What is this you are cooking? It's pasta. And this is carbonara. It's a variant. Senare kom 150 gäster. Vi serverade. En gubbe blev purken för att det inte serverades gin på båten eftersom det är det man dricker på en båt. Inte mitt fel. Vem var det som sa att jag skulle ta två sötningspiller i mitt kaffe!? Sen fick vi följa med besättningen ut. Tjejer, jag tipsar er absolut inte om att gå upp och sno en vinflaska där uppifrån och klunka den på rummet innan. På väg in mot stan gick vi förbi en Statoilmack. Tobbe och Carro ville ha kvällskorv. Jag joinade i matteamet. Beigta Balle. Balle på lettiska betyder party. Otippat. Vi hamnade på någon uteservering. Och vad har vi lärt oss idag? Man ska inte spy i motvind! Det blev nattmat igen. Gary droppade glaset på golvet, pinsamt. Jag måste skita. Dagen efter var det dags att packa färdigt. Jag kan vispa omelett med min mage. Det blev farväl. Usch så ont det kan göra i ens hjärta. Jag hatar avsked mer än något annat. När briggen seglade iväg från oss och vi stod kvar på kajen brast det inom mig. Tårar rinner, hoppet försvinner, tänk att stå ensam kvar. Jag blev så himla ledsen i ögat. Hejdå. Inte för alltid väl? Det blir ju återträff. Ryanair tog oss hem till Sverige igen. Bara för att jag flög i gummistövlar va. Jag saknade det hela kvällen. Jag har saknat det hela dagen idag. Det är så tomt. Så tyst. Jag går och deppar i stället för att vara glad för att jag varit med om det. Jag är så himla bra på sånt. Nu har jag lyssnat på Lars Winnerbäcks Dom Tomma Stegen hela kvällen. Den får mig att tänka på briggenäventyret. Jag säger det igen. Jag saknar det så. Så jävla mycket. Jag skulle göra vad som helst för att komma tillbaka. Jajemen.

Jag är hemma. Hel. Tro det eller ej. Seglingen var inte det lugnaste man varit med om. Underbart har det varit i alla fall. Jag saknar det så så så så så och när jag skriver det här sitter jag med gråten i halsen. Ett milslångt inlägg med bilder och text om detta fantastiska äventyr kommer en annan dag. De här dagarna hjälpte mig att komma över ett och annat men att också komma in på ett och annat. Är det bättre eller sämre vet jag inte. JAG SAKNAR BRIGGEN TRE KRONOR OCH DESS UNDERBARA BESÄTTNING. Ta mig tillbaka. Hallå eller. Jajemen. Pappa snälla kan vi åka hem en dag tidigare från Finland? Nu börjar jag gråta. Hejdå.

Jag vet inte varför, men jag tänker på dig ändå.

Är det bara jag som tycker att tiden går så himla fort?
För en sekund sen var jag barn och sprang med blommig klänning och skitiga fötter på gräsmattan. Fri från bekymmer.
Nu är jag snart vuxen. Vuxen. Det känns konstigt i munnen att säga det. En sådan lögn. Jag känner mig inte vuxen någonstans. Gör man någonsin det?

Något jag ångrar jättemycket är att jag raderade min första blogg. Den jag skrev när jag gick i KS. För det första var jag med om så himla mycket roliga saker där, som dokumenterades i bloggen, och för det andra skrev jag bäst då. Jag kunde skratta åt mina egna texter. Det jag skriver nu för tiden känns mer som död skrift. Det känns som att jag skriver för skrivandets skull och ser inte längre glädjen i att ha en blogg. Det som gör mig så arg är att det är omöjligt att få tillbaka mina älskade, skrattframkallande inlägg.
Jag är en mördare.
Jag dödade min första och absolut bästa blogg.
Förlåt.