Åt det gamla ska vi binda vackra kransar
Två gånger under den här tiden var jag på väg hem, men någonstans bland tusen tårar och tankar klarade jag inte av det. Det är omöjligt att slita sig därifrån. Den första av dessa gånger var jag tvungen att åka från Gotland till Stockholm för att inse att jag var tvungen att ta mig tillbaka till Gotland. Redan samma kväll satt Cicci och jag på färjan tillbaka till världens bästa ställe. Den andra gången hade jag biljett betald hem från Polen till Stockholm, men det var hopplöst att stå emot erbjudandet att få segla med till St Petersburg i Tall Ships' Races med fina fina fina människor. Det går inte att säga nej. Det går bara inte. Speciellt inte när dessa fina fina fina människor ber en att stanna. Då faller jag.
Det känns som att jag varit borta en evighet nu, men ändå inte alls. Trettio dagar är svåra att sammanfatta i ett enda inlägg, men inom mig har jag bevarat många fina stunder. Jag längtar bara dit igen.
Det som gör mig extra ledsen är att jag fortfarande hade möjlighet att stanna kvar. Tro mig, hade jag kunnat hade jag inte tvekat ett ögonblick. Nu hade jag mina skäl till varför jag måste lämna.
Det tog emot att åka hem idag. Något enormt. När mina ögon fortfarande var fulla av tårar tog Lina mig i handen och sa kom här, jag ska visa dig något. Vad det var kan jag inte säga här, men det gjorde att jag skrattade i alla fall. Jag tänkte att du skulle få dig ett sista skratt. Fina Lina.
- Det här är också livet. Tänk vad häftigt att du kan känna så mycket samtidigt.
För mig känns allt så definitivt. Det känns som att man sätter punkt. Klipper alla band.
Som att allt är över.
Jag vill bara tillbaka.
Jag saknar er jag saknar er jag saknar er.
Jag skulle kunna skriva i all oändlighet om hur det känns nu, men jag sätter stopp här.
Det räcker nu.
Hugger i sten
- Jag klarar inte det här.
- Jo, det gör du visst. Du klarar det alldeles utmärkt. Det värsta som kan hända är att du känner såhär, att du gråter. Inget går sönder.
- Jo, jag gör.
- Nej, det gör du inte.
Tack för att du är så bra, Lina.
Jag är för svag för sånt här.
Nu ska jag ut och springa och rensa huvudet. Milslångt inlägg kommer sen för den som orkar.
I mitten av en hurricane
Jag svarade att jag kände mig ganska tom, och att jag hatar att jag fäster mig så lätt vid människor.
Det är en fin egenskap, sa han.
Jag vet inte om jag håller med. Det är ganska jobbigt att vara så.
(Jag kanske låter som världens mest sorgsna människa, men det får ni för guds skull inte tro. Jag har bara otroligt lätt för att fästa mig vid andra, som sagt. Jag är bra på att sakna det som varit. Samtidigt är jag faktiskt överlycklig och stolt över mig själv för att jag klarade ta mig igenom de här tre åren. Nu har jag hela framtiden för mig!)
Hejdå finaste NU3
Tre år på gymnasiet försvann. Bara sådär. Jag hann aldrig inse hur mycket jag faktiskt tyckte om skolan innan det var för sent.
Vi var ett härligt gäng, vi i NU3.
Vi var en klass på 31 personer där en tredjedel var killar och resten tjejer. Alla tyckte och tänkte olika saker om allting och vi kom aldrig riktigt överens. Vi var en grupp individer med vitt skilda åsikter och att enas om något existerade inte för oss. Då irriterade det många, men såhär i efterhand förstår jag att det var det som gjorde att vi var bäst. För det var vi.
Vi har varit ute på många äventyr tillsammans. Det började i ettan på nollningen där vi var ett gäng småglin som varken visste ut eller in, men vi höll ihop. Vi ställde upp för varandra. I tvåan åkte vi till England i tre månader och blev kanske inte så sammansvetsade som vi hoppats på; skolan tog för mycket plats. Vi visste ändå alltid att vi hade varandra. I trean när allt plugg lugnade ned sig blev vi som en enda stor familj. Många helgkvällar spenderades tillsammans och vi gjorde en spontanresa till Berlin över en helg. Den bjöd på många härliga gapskratt och utökade vårt arkiv av minnen på alla ledder. Sedan satte skivorna igång. Studenten närmade sig med stormsteg och ingen förstod. Vi kände oss fortfarande som den där vilsna lilla treåringen som står i fönstret på dagis och vinkar hejdå till mamma och undrar vad som händer nu.
Den andra juni 2009 sprang vi ut från Nacka gymnasiums aula med känslor av alla dess slag. Någon skrek av lycka, en annan grät, en tredje var helt stum. Det var det sista vi gjorde som NU3. Det var där vi upphörde i praktiken. Där var slutet på vår saga.
Efter den dagen skulle vi alla gå skilda vägar. Någras vägar kommer kanske korsas igen, andra kommer aldrig mer se varandra. Vi sprang ut den där dagen med mycket i bagaget; en drös nya kunskaper bland annat, men framförallt erfarenheten av att känna sig hemma, att känna att man räcker till, att känna att man kan vara precis den man är. Jag lärde mig att trivas med mig själv och acceptera den jag är under de här tre åren. Det var ni som gjorde det, NU3. Vi sprang ut den där dagen som precis de vilsna små själar vi var när vi började ettan; nu skulle vi ut och ta världen med storm och det skrämde oss. Visserligen hade vi lite mer kött på benen efter de här tre åren, men alla dessa möjligheter som står på lut gjorde oss osäkra. Att vi inte längre skulle ha varandra försvårade det ytterligare.
Jag saknar oss. Jag saknar att komma i korridoren på morgonen, att höra någon ropa "hej!", att sitta på lektioner och bara skratta, att spendera tid med varandra.
Några dagar efter studenten gick Sabina och jag till skolan för att rensa ut hennes skåp. Alla skåp som förut varit fulla med böcker, sönderklottrade med internskämt och haft lås som hindrat andra från att bryta sig in i dem var nu tomma, övermålade och vidöppna. Jag upplevde bara tomhet. Det var den sekunden jag förstod att det verkligen var slut. Även fast jag satt och grät på mitt rum dagen efter studenten för den otroliga saknad och tomhet jag kände, hade jag inte förstått det till hundra procent då. Jag ville inte inse det. Jag vill fortfarande inte inse det. För mig är det inte definitivt. För mig finns vi fortfarande.
Jag är nog inte ensam om att tacka ja till ytterligare ett år på gymnasiet om erbjudandet kom, till ytterligare ett år med världens finaste NU3.
Vi var verkligen bäst.
Tack för de här tre åren.
I'm sorry too but don't give up on me and just remember that when you were asleep I got a little bit closer to you
Nu får jag ge mig.
Nu skulle den där boken med alla svar passa, igen.
Det finns inga vida perspektiv på hur framtiden kan komma att se ut.
Inga erfarenheter att ha användning av.
Ingen som längre kan säga åt en vad man ska göra.
Allt är upp till dig.
Det är läskigt. Läskigt hur livet tar en sådan plötslig vändning. Från att inte ha behövt bekymra sig för något mer än skolan och vad man ska göra på helgen kommer en drös med bekymmer farandes. Det är så jag ser det; bekymmer. Sen kan man vända alla dessa bekymmer till dess motsats; man kan ta sig an problemen, se dem som utmaningar och finna glädje i att ha dem där.
Jag vill ha det så enkelt för mig det bara går. Jag har redan tillräckligt med vad jag anser vara bekymmer. Såna jag måste lösa innan jag kan hoppa in i nästa virvelvind, kliva upp på nästa trappsteg, bestiga nästa berg - ta nästa steg i livet.
Hela mitt liv har jag varit fast besluten om att bli veterinär. Kanske var det för att det var enklast så. Att slippa tänka på alla andra tusen möjligheter som faktiskt finns. Jag hade mitt tunnelseende.
Idag har tunnelseendet blivit bredare och i stort sett försvunnit. Jag står i stället i centrum och hur mycket jag än snurrar runt runt runt ser jag allt nyare möjligheter och vägar, jag snurrar och snurrar och får aldrig något svar. Vyerna vidgas, men det blir inte lättare för det. Jag kommer allt längre ifrån det som för mig en gång var självklart.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Långsamt börjar paniken krypa längs min ryggrad. Jag inser precis att jag har ett helt liv framför mig och inget facit i hand. Det går inte att låta bli att finna en liten spänning i ovissheten, men den skrämmer mig. Något enormt. Jag vet inte vilken dörr jag borde öppna, vilken väg jag ska vandra, vem jag ska släppa in på livet. Allt kan hända och varje val man gör sätter sitt spår. Livet hänger på en skör tråd.
Till för en sekund sen har ett sabbatsår känts alldeles självklart för min del. Nu velar jag igen.
Jag sökte precis in till högskolan, IFALL att jag skulle ändra mig. Jag sökte en sak.
Veterinär.
Och jag vet inte vart det kommer ta mig. En del av mig blir besviken om jag inte kommer in. Den andra delen hoppas innerligt att jag inte kommer in; då står ju mitt sabbatsår där och välkomnar mig med öppna armar.
Det skulle vara så mycket enklare om någon annan bara kunde tala om för mig vad jag ska göra.
Med mitt liv.
Med mig.
Jag. Vet. Inte.
Ork till något annat verkar inte finnas.
Jag skulle ha tränat idag, pappa ville inte att jag skulle göra det. Han sa att jag bryter ned mig själv i stället för att bygga upp något. Jag tänkte stå emot och åka i alla fall, men jag somnade i soffan med min bok och vaknade utan ork till någonting.
Jag befinner mig i en svacka nu. En svacka där allt känns ganska meningslöst.
Ikväll ska jag på min första studentskiva. Kanske den kan få mig på bättre humör för ett tag.
Att fråga mig om jag kommer gråta vore dumt
I tvåan serverade Carro och jag på treornas studentlunch. Då var jag nästan gråtfärdig för att jag ville vara de. Jag ville också ha den där vita mössan och vackra, vita klänningen på mig och springa ut från skolan mot friheten i jublande glädje.
Nu, när jag går i trean, känner jag inte alls sådär längre. Studenten närmar sig med stormsteg och jag hänger inte riktigt med i svängarna. Jag tycker inte alls att det ska bli sådär härligt underbart som jag en gång trodde. Visst ska det bli underbart att få komma ut i världen, men samtidigt är det så himla skrämmande. Skolan är en trygghet för mig. Det har jag kommit på nu på senaste tiden.
Ettan och tvåan var fulla av klagomål på hur mycket vi hade att göra och på hur skönt treorna hade det som snart skulle gå ut. Nu frågar jag mig själv om de inte faktiskt avundades oss som då hade ett eller två år kvar. För det gör jag på de som har åtminstone ett år kvar i skolan. Okej, plugget kan jag absolut klara mig utan. Men klassen. Nej. Jag har förälskat mig i den på senaste tiden; upptäckt hur fina individer det finns. Jag trivs så obeskrivligt bra. Jag är en av dem.
Om lite mer än två månader ska vi alla gå skilda vägar. Vissa kommer jag se för sista gången på studenten. Det är läskigt. Att man levt så nära en människa i flera år och helt plötsligt finns den personen inte kvar i ens liv längre. Banden är klippta.
Det är nu jag har börjat njuta av skoltiden. Jag mår bra av att gå dit, få vara med fina människor och bara vara. Av att ha en trygg plats att komma till där jag aldrig behöver tänka själv på vad som ska göras utan får uppgifter utdelade med jämna mellanrum.
För mig är det obegripligt att förstå hur jag kunde klaga förut. Jag visste inte hur man njöt av att gå i skolan, hur glad jag skulle vara för att ha fått den möjligheten. Det är nu jag har börjat njuta av att gå i skolan. Börjat förstå hur roligt det faktiskt är.
Snart ska jag ut i världen. Säga hejdå till 30 alldeles fantastiska människor. Allt vi gjort tillsammans kommer vara minnen blott.
Att vi åkte till Berlin i helgen gjorde dessutom att jag kommer få ännu svårare att släppa taget om vår tid tillsammans. Som Carro och Sabina sa: vi borde flytta ihop med klassen. Skaffa ett kollektiv någonstans och skratta till våra magar och mungipor värker.
Det är nu jag har upptäckt vilket fint gäng jag kommer behöva skiljas ifrån.
Jag som hatar skilsmässor.
I dream a dream that can't come true
Det kan jag inte. Jag vet inte hur man gör.
Kan någon snälla tala om det för mig?
Jag dras fram och tillbaka för jämnan.
Mina tankar är ett virrvarr, en enda sörja av söndertrasade pusselbitar som aldrig kommer hitta varandra.
Jag har för lite erfarenhet för att veta hur man gör nu. Nu när jag inte kan göra något.
Dagboken. Den får bli min utväg ikväll som så många andra gånger.
Gånger då man bara känner för att skrika rätt ut. Att bara strunta i att gräva ned huvudet i kudden och kväva det. Att i stället låta det eka bakom stängda dörrar till det tonar bort.
Och sen skrika igen.
Idag för tre år sedan.
Det är med tydlig skärpa jag kan blunda och blicka tillbaka.
Minnas allt.
Idag är det samma dag. Fast tre år senare.
Då var det onsdag. Idag är det söndag.
Fortfarande ångrar jag inte en sekund att jag vågade.
Det enda jag inte riktigt gillar är att alla andra kan ha snygga kläder med öppen rygg.
Alla utom jag.
Hej igen
Jag har alltid tyckt om att skriva. När det är på mina villkor.
Jag kan hamna som i trans när jag skriver med glöd i fingrarna och en våg av känslor i hela kroppen.
Nackdelen med att ha en blogg är svårigheten i att veta hur mycket man vågar öppna sig för världen där utanför.
Gränsen mellan att säga tillräckligt och för mycket är hårfin. Jag har försökt att skriva i koder många gånger, men det resulterar alltid i massa blaj som jag knappt själv förstår.
Ni ska veta att jag skulle vilja skriva utan begränsningar. Känna mig fri att uttrycka mig precis som jag vill. Slippa känna rädsla för att jag har skrivit något jag inte borde. Det kan jag inte.
Kanske är jag för svag.
Eller hemskt känslig.
Därför har jag börjat skriva dagbok.
Där kan jag skriva precis vad jag vill, precis när jag känner för det.
Där kan jag vara mig själv och slippa vara rädd.
Det är en befrielse.
Erkännas ska ändå att jag saknat bloggen.
Den är min på sitt sätt, även om inte hela jag är närvarande.
And she'd never have to know what it's like when your heart breaks
Det är måndag eftermiddag. Den andra mars.
- Nu kommer jag att sticka dig lite, säger sköterskan.
Hon tar fram en väldigt lång kanyl som jag ser på med obehag. Tur för mig att jag inte är spruträdd.
Sen sticker det.
Efter någon minut har hon fyllt två små behållare med mitt blod.
Vi går ut i korridoren och mäter och väger mig.
Sen är det klart.
Det var det.
Det var sista gången jag behövde vara på Huddinge sjukhus med något som handlade om ryggen.
Nu är det ett helt avslutat kapitel. Finito.
Sen gick det upp för mig att samma dag (2/3) för exakt tre år sedan gjorde jag också ett blodprov, samt diverse andra undersökningar. Men då var det inte bara att åka hem efteråt.
Då var det att åka hem och älta det som komma skulle om och om igen.
Den 2/3 för exakt tre år sedan var det 20 dagar kvar till det jag aldrig mer behöver se tillbaka på.
Inuti är du fjäderlätt och vit
Jag har alltid haft lätt för att gripas av andras historier och att påverkas av vad andra säger eller skriver.
Någon kan säga något fint och mina ögon fylls av tårar.
Jag kan läsa en text som kramar om mitt hjärta.
Min ögon fylls av tårar.
Jag gråter aldrig.
Men jag tar in det jag precis hört eller läst.
Och jag lovar mig själv att så ska jag bli.
Så ska jag bli, för man beundrar starka människor. Människor som kan ta sig igenom mer än vad som borde vara tillåtet, som kan förlora allt och fortfarande hitta tillbaka till livsgnistan.
Det jag hör från mina närmsta är det som värderas högst.
Jag vet att det är dem jag ska lyssna på.
Ibland kan det vara svårt att tro på vad andra säger; det kan kännas malligt att erkänna att man är bra på något.
Men de pratar från hjärtat och det ska man tro på.
De får ingen belöning, men de kräver ingenting. De bara gör, biter ihop och håller käften.
Jag har alltid tvivlat på mig själv när jag ställs inför diverse situationer. Det har i sin tur lett till att jag blivit extremt dålig på att våga ta risker. Jag fegar hellre ur i sista minuten, trots att jag kan vara bombsäker på motsatsen sekunden innan.
Sen ångrar jag mig.
Jag kan resonera så konstigt ibland.
Kanske beror det på att jag stänger in den jag verkligen är när jag hamnar i situationer jag aldrig utsatts för tidigare.
Jag blir rädd och struntar i hur jag verkligen känner.
Ibland vet jag inte ens hur jag känner.
Jag är dålig på att lära känna mina känslor.
Jag är dålig på att lära känna mig själv.
Vågar jag ens släppa in mig själv i mitt liv?
Det lättaste skulle vara om någon bara kunde säga vad som är det rätta att göra.
Om någon kunde viska i mitt öra att såhär känner du.
Problemet är att det bara är jag som verkligen kan känna.
When I love you a little less than before
På lågstadiet räckte det med att man pratade med en pojke och kompisarna kom direkt fram och frågade om man var kär i honom. Det fanns inte något som hette "killkompis" och det räckte med att fråga chans på någon utan att ens vara kär för att bli ihop. Intriger fanns inte. Gjorde man slut så gjorde man slut och det var ingen som egentligen blev sårad. Redan då började tanken på att "ha någon" ta form även om det mesta var oskyldigt och bekymmerslöst.
Såhär när man börjar bli lite äldre och inse allvaret i det mesta är inte allt lika lätt. Många sårar andra eller blir själva sårade och det har kommit att bli vår vardag. När vi var små existerade inte ens tanken på något liknande.
Idag handlar allt om känslor och hur vi ska hantera dem. Svartsjuka är vanligt förekommande i många relationer och är ofta något som sätter stopp för en fortsatt framtid tillsammans.
Jag är typen som kväver mina känslor, rädd för att bli sårad, rädd för att våga ta risker och på något sätt rädd för själva kärleken. Den är så ömtålig. Som att gå på tunn is. Ett felsteg och allt kan spricka.
Ibland önskar jag att det kunde vara som när man var liten.
Jag drömmer om att slippa behöva bekymra mig för allt. Varför kan det inte bara vara enkelt?
Jag vill ha det svart på vitt, men i stället är det bara en grå sörja där alla komponenter blandas mot oändligheten.
En söt liten flicka
Att bara låta det vara och leva vidare.
Kanske är jag rädd för att lämna den trygga barndomsmiljön bakom mig, att inte kunna luta mig bakåt och ta några djupa andetag utan att känna att samhället ställer krav på mig.
För mig är ett sätt att undvika detta att hålla hårt på traditioner. Då kan jag se ett mönster och en struktur i vardagen och lättare slå mig till ro och pusta ut.
Det värsta jag vet är att behöva skiljas från människor. Jag har en tendens att fästa mig vid andra på ett sätt jag inte vet någon annan som kan. Och jag gör det lätt.
Jag kan nämna fler än en gång då jag gråtit mig till sömns och ändå vaknat med tårar i ögonen morgonen därpå för att jag varit tvungen att släppa taget.
En gång när jag satt på tåget fylldes jag plötsligt av lyckan över den annalkande studenten. Framför mig såg jag mig själv i min studentmössa och en vacker vit klänning tillsammans med mina klasskamrater. Jag kunde se hur vi skrattade och hur fria vi var. Jag kunde se glädjen sprudla och våra leenden täckte halva ansiktet. Sen slog det mig att det här faktiskt också betyder hejdå.
Den dagen vi tar studenten är inte bara bland de lyckligaste i våra liv. Det är också ett farväl till personer vi spenderat varje dag med i tre år och först nu på senare tid börjat komma riktigt nära. Så jag satt på tåget och föreställde mig en ny bild i huvudet. En bild där jag både skrattar av lycka och gråter för att det är vissa av de här människorna jag ser för sista gången.
Men det är väl bara att jag lär mig. Det är livets gång.
Livet är fullt av stunder då man måste släppa taget.
Kanske är det därför jag undermedvetet skonar mig själv från att slitas loss från barndomen abrupt.
Kanske är det en av förklaringarna till varför jag fortfarande har gosedjur kvar på min bäddade säng.
You know what it's like to believe, it makes me wanna scream
På lördag är det en vecka kvar till alla hjärtans dag.
Ja.
Det är ju kul att jag har så himla många som står i kö för att få vara med mig så jag knappt vet vem jag ska välja.
Lögn.
Nä.
Jag lär väl få spendera min alla hjärtans dag i soffan framför Titanic eller någon annan superkärleksfilm med en Ben&Jerry's i händerna och fundera över hur härligt ensam jag är.
Oh Susie we ran out of time
När jag som 13-åring öppnade boken I taket lyser stjärnorna för första gången, visste jag att jag inte skulle kunna lägga den ifrån mig förrän den var utläst. Mycket riktigt satt jag i en annan värld under en hel dag och vände per automatik blad efter blad. Jag varken åt, gick på toaletten eller pratade med någon. Jag grät mig igenom slutet och jag kände mig alldeles tömd på känslor när jag slog igen boken efter den sista meningen. Slut. Bara sådär. Jag hade fått vara en del av någon annans liv, jag hörde in där, och plötsligt var jag inte med längre. Där satt jag, 13 år, kluven och ställd.
Skulle jag idag bläddra igenom boken skulle den fortfarande väcka samma känslor i mig, även fast den är riktad till en yngre åldersgrupp. Den har ett sånt innehåll som berör alla; som alla borde ta del av.
Igår var Sabina och jag och såg den på bio. Om du dör mamma, då tar jag livet av mig. Då ska jag leva. För dig. Tårarna kom automatiskt. Än en gång blir jag så himla tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Jag har inte behövt gå igenom något liknande än, och den dagen jag måste det vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Den står i min bokhylla. Som en del i ett minnesarkiv.
Jag ska läsa den igen.
Leave me out with the waste
Kent - Utan dina andetag och Damien Rice - 9 crimes.
Och jag skulle vilja skriva så mycket mer, men jag kan inte.
Tänker i stället.
Låter det rinna ut i sanden.
Men det gör det inte.
Så jag fortsätter att kastas fram och tillbaka.
9 crimes
Jag. Fattar. Ingenting.
Det är som en jävla dimma och jag vet inte åt vilket håll jag ska titta eller gå.
Rädd för att tappa fotfästet, ramla och aldrig ta sig upp igen.
Rädd för att gå vilse.
Jag blir helt hjärndöd av det här.
Och jag fattar fortfarande ingenting.
En del av mig säger en sak och en annan del säger en annan sak.
Och jag vet inte vilken jag ska lyssna på.
Jag. Blir. Så. Frustrerad.
Jag har varit uppe i varv konstant de senaste dagarna.
Kan inte ta det lugnt.
Jag slösar energi på att gå runt och vara irriterad.
Jag lyssnar på musik som får mig att koppla till det jag inte borde.
Och jag tänker så att jag får ont i huvudet.
På sistone har jag fått en himla massa saker bevisade för mig.
Det har blivit så tydligt.
Glasklart.
Trots att jag alltid vetat det ändå (det har liksom inte behövts sägas), känns det så starkt betryggande att gång på gång få det bevisat för sig.
Vänskap handlar om att ge och ta.
Jag vet precis var jag har mina bästa vänner.
Förhoppningsvis vet de var de har mig också.
Och det ska jag stå fast vid.
För i slutändan är det alltid de som finns där och stöttar och det blir tydligare och tydligare för varje dag vilka som är värda att behålla.
