Att träna när man är arg, ledsen, frustrerad eller allmänt less på allt kan vara bland det bästa jag vet. Då finns chansen att verkligen rensa huvudet och tömma sin själ på allt det som gör ont. Att vråla i en kudde i all ära, men träning slår det med hästlängder. Frustrationen som ligger där inne och gnager och gror omvandlas på något märkligt sätt till explosiv energi, jag kan inte förklara känslan riktigt, men det är ett fenomen, och man kan ge så mycket mer än vanligtvis. Det känns som att man flyger fram och ganska snart är man inne i sin egen värld och är ett med musiken.
Många har frågat mig hur jag orkar spendera närmare en timme på löpbandet, alltså fattar du att du står och kutar på samma fläck hur länge som helst, och att de skulle dö av tristess. För mig är det verkligen inte så. Jag ser inte det där jobbiga. Jag ser bara den där stunden jag verkligen får för mig själv, den där betänketiden när världen inte kretsar kring något eller någon annan än mig, alla endorfiner som frigörs och fyller varenda cell i kroppen med glädje och en tanke kring att allt kommer lösa sig och att jag faktiskt är ganska bra ändå. Jag kan verkligen inte för någonting se det negativa. Jag kan inte det i någonting som får mig att må bra. Det är i träningen jag har hittat en känsla som hjälper mig att orka med resten av vardagen.

Idag sprang jag först milen på bandet och sen blev det bodypump till musklerna blev alldeles möra. Efter det tog Carro och jag en välförtjänt lång bastu (eller en äkta finsk sauna - bortsett från aggregatet - kanske man ska säga, då vi satt där och kastade bad och bokstavligen lökade sönder.) Jag kände mig lätt som en fjäder. Det var som att en elefant ramlat ned från mina axlar och det var så lätt att andas att vi inte kunde sluta skratta där ute vid papperskorgen i den kyliga vinterluften.

Häromdagen slog det mig hur fort tiden går. Jag kom på mig själv med att jag faktiskt kan säga "för tio år sedan..." och om bara några månader kan jag byta ut tio mot tjugo.
Det är läskigt det där med tiden. Egentligen är det bara ett påfund av människan för att vi ska kunna planera och skapa en struktur i veckorna. Det stressar mig.
Stundtals kan jag tycka att tiden står stilla, att jag står och trampar förgäves på samma plats, men det är bara en känsla. Tiden går hela tiden och jag kommer aldrig komma tillbaka till det som var för en sekund sedan.
Jag kan också komma att undra vart all den tid som varit tagit vägen. Försvinner den i en tredje dimension eller upphör den helt och hållet? Och den tid som inte blir till minnen, har den aldrig funnits?
Jag skulle vilja kunna spara tiden i en burk och låta den stå stilla när jag inte använder den. För det är läskigt hur fort den rinner mig ur händerna. Det spelar ingen roll hur bra jag är på att spara när den spenderas konstant.
När jag var liten var jag rädd för att dö. Jag ville vara odödlig och leva föralltid. Då trodde jag å andra sidan att jag aldrig skulle bli gammal. Va, den där tanten med rullator, det kommer ju aldrig bli jag. Man hade inget grepp om någonting. Kanske var det skönare att vara ovetandes och utan insikt. Men det var en läskig känsla den dagen det faktiskt gick upp för mig att tiden inte står stilla.
Idag är jag inte längre så rädd för själva döden. Min vän Sabina och jag pratade om det igår, och konstigt nog halkar vi in på det spåret varje gång vi träffas. Det är inte själva döden som är skrämmande. Det är alla man lämnar bakom sig i sorg, allt man går miste om och att världen fortsätter på precis samma sätt som innan. Världen lider inte av att man inte längre finns där. Jocke Berg sjunger ur mina högtalare och jag lämnar inga fotspår ens i sand.
Det finns så mycket jag vill hinna med och det som är så oerhört irriterande är att jag bara har en endaste chans. Man lever bara en gång. Jag skulle vilja testa på att göra lumpen, resa jorden runt, bo någon helt annanstans, vara född någon helt annanstans, ha en häst och galoppera på blommande ängar (jag som aldrig kunnat rida), bada med delfiner och listan kan göras lång. En hemlig dröm jag har är att bo på en ranch någonstans i USA och få uppleva vilda västern. Jag har en bild på min näthinna där det sitter en gubbe i blå-röd-rutig skjorta och cowboyhatt i en gungstol på en veranda och röker pipa. Han pratar sådär mysigt som de gör i Alabama eller vad det kan vara, säger when my father was in world war II... och får mig att lyssna uppmärksamt under hela tiden han pratar. Och han lyssnar på countrymusik. Jag har alltid gillat Take me home country roads. Han låter mig få jobba med alla hans hästar, ta mig den frihet jag vill och bara njuta av den vackra naturen och de stora slätterna som ännu inte blivit erövrade av industrin.
Tid är det enda vi har och ändå har vi aldrig tid till någonting.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Senast jag skrev i den här bloggen var i början på november då jag gick runt med ett konstant leende på läpparna och var världens nöjdaste tjej för att allting mot all förmodan hade löst sig så bra. Jag skrattade och studsade runt på rosa moln och trodde på mig själv. Idag skulle jag göra allt för att få känna den känslan igen. Slippa osäkerheten och fruktan för framtiden.
Det bor en ångest i min kropp. Den visar sig inte så mycket när jag är med någon annan, men så fort det bara är jag i min närhet, och så fort jag inser det, får jag en oroskänsla i hela kroppen. Då vill jag inte vara med längre. I slutändan har man bara sig själv, och om inte det fungerar - hur ska då någonting annat fungera? Allt grundar sig på hur man trivs med sig själv. Alla situationer man sätts i står i direkt proportion till huruvida man vågar leva ut för den man verkligen är. Och om man inte kan lita på sig själv - vem fan kan man då lita på?
Mina axlar tyngs av vad jag tror är förväntningar från alla omkring mig. Jag må ha en skev verklighetsbild, men det kan många gånger kännas som att jag gör något för andras skull. För att jag inte ska göra dem besvikna. Rädslan för att inte få ett gillande från de i min omgivning är alldeles för stor för att jag ska våga låta mig misslyckas. För att jag ska våga kasta mig ut och göra något oväntat.
Häromkvällen satt min ångest och jag i en ljusrosa morgonrock bland alla blommiga kuddar i min säng. Min granne var förbi för att hjälpa mamma med någonting och tittade in hos mig. Vi pratade ett bra tag. Han frågade mig vem tror du sätter mest press på dig? Jag funderade en liten stund, förstod att det var en kuggfråga. Jag själv, svarade jag. Du är smart. För en del människor tar det ett helt liv innan de inser det. Om de ens gör det.

Jag läste en bra krönika i metro igår. Det kändes som att den var skriven direkt till mig, om mig. Som att det stod "Emma" med svart spritpenna över hela texten. Hon som skrev den sa att hon hellre skulle dö än att vara tjugo år igen. Att åren mellan nitton och tjugofem var de värsta. Jag är beredd att hålla med. Å andra sidan beror det på vilken inställning man har till allt. För visst kan allt kännas så himla härligt stundtals.
Jag citerar Säkert!: vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid.

Den där ångestklumpen i magen gör sig allt mer påmind. Antingen kan jag inte koncentrera mig eller så sitter jag helt stirrig. Rätt som det är tror man att det kanske trots allt löser sig och i samband med det löses även klumpen i magen upp, men sedan är jag tillbaka på ruta ett igen. Jag vill inte göra andra besvikna, men jag vill samtidigt göra något som jag vill.
Jag skulle verkligen behöva en trygghet i framtiden, jag vill veta vad som komma skall.
Det är det här med att gå omkring och inte ha någon aning om vad som kommer hända som gör mig så nojig.
När jag precis hade tagit studenten var det spännande. Då hade jag massa tid på mig.
Nu har tiden runnit mig ur händerna likt vatten.
Snart slutar jag hoppas.
Och hoppet ska vara det sista som lämnar människan.
Haha, säger jag.

Det är som att min omgivning är för liten för mig.
Hjärnan säger en sak och hjärtat säger en annan.
I slutändan är det jag som får ta stryk för att jag gör som hjärtat vill.
Och i slutändan när allt är över står jag där lottlös och ångrar att jag inte valde tvärtom.

Jag som började tro att ångesten hade lagt sig.
Idag är ett levande bevis på att den inte har det någonstans. Det var bara jag som lyckades trycka undan den för några dagar även om den låg kvar där inne och gnagde sår på min insida.

Tomhet. Så känner jag.
Och jag är maktlös. Jag kan inte göra någonting åt det, kan inte kontrollera det.
Jag vet inte hur man hanterar situationer som dessa.

Och jag hatar att se dig ha ont och jag hatar att se dig lida.