Vad två öron klarar.
Det är fint att det kan vara så när det finns så mycket som kan göra så ont.
And you can't fight the tears that ain't coming.
Det är mörkt ute och på radion spelar de Simon & Garfunkel's The Sound of Silence. Jag har alltid tyckt att den låten är så vacker, att det finns något speciellt i den som får mig att se livet från ett annat perspektiv. Det är som att jag kliver ur mitt skal och tittar på mig själv som om jag vore någon annan. Det är som att tonerna plockar fram all den skönhet som finns i livet. Allt det vackra som livet faktiskt kan vara.
Det är torsdag kväll och vi är på väg mot Arlanda för att hämta hem min syster. Jag föreställer mig hur jag kramar henne när hon kommer ut från gaten. Hur jag känner att familjen är hel igen. Och hur jag känner att allt kanske kan bli som vanligt igen.
Vi sitter i bilen och jag föreställer mig att sommaren har kommit. Jag ser hur jag skrattar. Hur jag skiner och sprudlar och hur det skriker om mig hur lycklig jag är. Jag ser mig tillsammans med fina människor på platser där jag vill vara. Jag ser för mig en framtid så som jag önskar att den ska vara.
Det är som att jag lyckas lägga all stress åt sidan. All ångest som fortfarande har sin hemliga vrå därinne.
Jag har lärt mig hur man överlever. Framförallt har jag lärt mig att tiden inte är tillräcklig för att gå runt och inte tycka att livet är vackert. Ändå kan jag halka till och tappa fotfästet ibland, men jag tar mig upp. Skrattar. Låtsas som ingenting. Skrattar ännu mer. För är det något jag vet hur man gör är det att skratta.
Och det är en trygghet.
Men det är mig jag måste jobba med.
And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence
The funeral.
Den fejkade fasaden, vars avseende är att dölja det som inte borde visas, rinner av mig med vattnet och följer det ned i avloppet. Jag reflekterar inte över det. Vet redan att den där fasaden inte är till någon nytta och lik förbannat intalar jag mig det varje dag.
Ser ett naket, avslöjande och sårbart ansikte. Ett ansikte som egentligen inte kan dölja någonting.
Ser in i två tomma ögon och undrar vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Du var min armé.
Livet vill vara mitt just nu. Det är jag som får äga och inte ägas.
- Du ska styra, inte styras.
Jag är inte van vid att gå runt och känna såhär. Att inte ha några jobbiga tankar som gnager mig. Trots att några av dem kanske finns där, har jag bestämt mig för att skaka bort dem. Jag har bestämt mig för att tro på att allt löser sig, för det gör det faktiskt.
För några veckor sen skrev jag i ett dokument på min dator. Där står det bland annat:
Jag är trött på att svara ”bra” när någon frågar hur jag mår. Det är att ljuga flera gånger om dagen, både för andra och för mig själv, och det är att klistra på något som egentligen inte finns där, dag ut och dag in. Jag svarar bra för att det är det som förväntas av mig, det är det jag har lärt mig att man ska svara och det är det vi uppfostras till. Ingen vill väl ge ett sken av att må dåligt. Svaghet är inget att beundra.
Men jag är trött på att gå runt och låtsas att allt är bra när det inte är det. Jag är trött på att ständigt hålla humöret uppe när det enda jag egentligen vill är att gräva ned mig någonstans, gråta och sova bort det som gör ont. Att rida ut den mörka vågen i drömmarnas land och få vakna upp en dag och ha glömt bort hur det är att må skit.
Jag orkar inte längre gå runt och intala mig själv att ”det blir bra” eller att ”det löser sig” när jag inte tror på de tomma orden längre.
Jag fick ihop sex A4-sidor innan jag förstod det själv. Det var så mycket som behövde komma ut.
Men det gör ont i mig när jag läser. Det gör ont i mig att man kan ha så ont. Av ingen egentlig anledning.
Idag sitter jag här och mår bra och känner hur jag för var dag får allt mer makt över mitt liv.
Dom som försvann.
När jag vaknar minns jag inte vilka de två personerna var. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker komma ihåg, de är fortfarande lika ansiktslösa. Det enda jag minns är att jag kände mig trygg som ett barn i mammas famn hos dem.
Det här är andra drömmen jag har om tappade tänder. Sabina sa att om man drömmer om tänder betyder det att man är rädd för att växa upp. Att man är rädd för mognaden.
Kanske är det nu jag håller på att ta steget över tröskeln från barndomen till vuxenlivet och kanske är det nu jag håller på att stänga dörren och låta barndomen vara minnen blott.
22:a mars.
Idag är det exakt fyra år sedan, på dagen.
Jag förstår inte riktigt hur fort tiden har gått.
Tjugoandra mars tjugohundrasex.
Det skrämmer mig när jag tänker på hur det kunnat bli om jag inte gjort det, och att beslutet jag tog då var avgörande för resten av mitt liv.
Jag minns hur jag tampades med rädslan och de påfrestande tankarna under väntetiden, och jag minns hur jag grät i skolan dagen efter beskedet. Då var det det största jag varit med om. Idag ser jag det bara som en av många händelser i livet.
- Det första jag ska göra när jag vaknar är att vicka på tårna.
Det gjorde jag.
Jag hittade bilder från innan på min dator. De äcklar mig lite.
Nobody puts Baby in a corner.
Tänker jag efter är jag nog inte så trasig egentligen. För jag kan känna. Jag har alltid lyssnat på mina känslor, levt mitt liv efter vad mina känslor säger och på något sätt låtit mig styras av dem. Kanske är det inte så nyttigt att helt och hållet låta känslorna ta över hela tiden, det gör en så sårbar, men samtidigt är det häftigt. Att man kan känna så starkt.
På ett sätt tror jag det är nyttigt att man släpper ut känslorna till fullo. Visserligen kan det ha negativa konsekvenser om det är en känsla som trycker ned en - sådana ska man försöka tränga bort. Å andra sidan kan det vara bra att man har de känslorna också, för det kan på sikt stärka en.
Trots att jag kan växla humör innan jag ens hunnit blinka och trots att jag många gånger inte känner mig euforisk, skulle jag för allt i världen inte vilja byta. För jag tycker om att känna. Det är skönt att våga. För det är ju exakt det jag gör, om jag tänker efter ordentligt. Vågar. Ja. Jag vågar känna efter hur jag känner. Hela tiden. Och jag kastar mig in i känslan som kommer och blir ett med den utan att tveka, trots att det kan vara skadligt. Det är aldrig en känsla passerar genom min kropp obemärkt.
Jag insåg det idag. Då jag länge gått runt och trott att jag varit feg och rädd, har jag egentligen bara tvivlat på mig själv och samhällets acceptans. Och känt för mycket. Visst har jag varit rädd i stort sett sen studenten, men det har bevisligen inte hindrat mig från att göra det jag vill. För blickar jag tillbaka, då har jag verkligen gjort precis det jag vill. Jag har aldrig riktigt lyssnat på någon annans vilja vad gäller mig, för att jag alltid varit rädd för att bli trasig. Jag har onekligen brytt mig något oerhört om vad alla andra ska tycka hela tiden, men det hör egentligen inte hit, för jag har fortfarande bara lyckats lyssna på hjärtat och inte hjärnan i varje situation jag ställs inför.
Ändå har jag många gånger gått och varit svart av avund för att jag för en sekund inte kan stänga av hjärtat, för att jag aldrig kan lyssna på det min hjärna har att säga i valet och kvalet. Och varför kan jag inte vara som de? Men jag undrar, handlar det om mognad? Är man mer mogen för att man kan välja bort det hjärtat säger, eller handlar det bara om samvetet, om en pliktkänsla?
Hade jag lyssnat på hjärnan från första början, hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut nu. Frågar jag mig själv om jag hade varit lyckligare då, kan jag utan tvekan svara nej. Jag hade inte det. Jag hade förmodligen glömt bort hur det är att känna.
Blivit känslolös.
Det vill jag inte.
För jag är känslor. Känslorna är jag. De styr mig.
Därför har jag i hela mitt liv gjort precis det jag vill, och också blivit uppmuntrad till att göra precis det jag vill.
Jag är medveten om att det är lite riskfyllt att bara leva efter vad hjärtat säger hela tiden, men fan vad det får mig att må bra många gånger och vad det gör mig till mig egentligen.
Och vet ni. Jag lever. För det är att kunna känna så starkt så man tror att man ska gå sönder som gör att man vet att man lever.
Har nån hört nåt om Hurricane?
Så fort jag springer in i en vägg eller träffar på ett hinder har jag en tendens att ge upp. Det är som att jag bara släpper allt, faller handlöst och väntar på att någon ska plocka upp mig igen. Livet fungerar inte så. Jag kan inte fortsätta ligga i ett hörn och gråta så fort jag har lite motvind. Ändå gör jag det lik förbannat, för det känns som att hela min jävla vår har varit en enda fet storm åt helt jävla fel håll.
Ni vet när man är på Gröna Lund eller Liseberg och ska dra i ett av tusen miljoner snören för att få ett pris, och man vet att ett av snörena går till just det där som man vill ha. Då rycker man aldrig i rätt snöre. Ungefär så känner jag mig nu. Som att jag drar i snöre efter snöre, och det blir bara fel hela tiden. Jag blir aldrig n.ö.j.d.
Det känns som att det enda jag gör är att vänta. Varje dag väntar jag. Jag väntar på morgondagen, jag väntar på helgen, jag väntar på en ny vecka, jag väntar på förändring, jag väntar på livet. På livet(!) Man ska inte behöva vänta på livet, för det är det här och det är nu jag lever.
Jag vill inte se mitt liv som en tid av väntan, men ändå känns det som att väntan är det mina veckor består av. Det är som att jag har en inre önskan om en bättre värld, en värld som finns där ute. En värld som är vacker och där alla mår bra och har varma hjärtan.
Jag tänker hela tiden att jag gör det sen, sen ska jag ta tag i det, sen, sen, sen. Jag tänker att jag gör det sen, men sen finns inte föralltid.
Och det suger att jag inte fattar att livet en dag tar slut. Då är sen föralltid glömt.
Sweet fourteen.
När jag tänker tillbaka på den tiden idag minns jag det som att jag skuttade på moln. Som att jag alltid hade medvind och att det inte fanns några problem. Känner jag efter ordentligt och verkligen sätter mig in i de åren, minns jag vilken uppenbar identitetskris jag gick igenom. Så fort några viskade och skrattade var jag övertygad om att det var mig de pratade om. Jag var livrädd för att inte bli accepterad och jag ville hela tiden vara någon annan än den jag var.
Alla har gått igenom det eller kommer att gå igenom det. Tjejer runt fjorton år måste ha de mest osäkra och trasiga insidorna som finns. Dessutom var det under den här tiden jag hade min korsett och det tärde ännu mer på mitt självförtroende. Det hindrade mig från att se ut som jag ville och jag var rädd för att de skulle avslöja mig. Det var som att jag bar på en hemlighet. Trots att mina närmsta vänner visste och trots att de aldrig skulle sluta vara mina vänner för det, fick jag för mig att jag hade ett lägre människovärde. Jag tryckte ned mig själv något ofantligt.
Fjorton år är en djävulsk ålder egentligen. Särskilt rebellisk behöver man inte vara, humörsvängningarna infinner sig där ändå. Humöret går ständigt upp och ned och är som en lång berg- och dalbanetur. Antingen mår man bokstavligen skit och ligger och gråter till kudden är alldeles blöt, eller så skrattar man och är så glad att det gör ont i hjärnan för att endorfintillverkningen går på högvarv.
Egentligen är jag idag ganska lik den lilla tjej jag var då. Det som är annorlunda är att jag fått mer perspektiv och erfarenheter, och att det som jag består av slagit rot i mig så att jag inte längre går runt och är osäker på min personlighet och hur man ska vara. Jag består inte längre av ett suddigt, trassligt moln. Jag kan lättare skaka av mig det som bara skulle bryta ned mig och jag är inte lika rädd för att säga vad jag tycker.
I oktober fyller jag tjugo och jag inser hur tiden som tonåring försvann bara sådär. Jag kan önska att jag skulle levt mer de åren, men det är försent att säga så nu.
Kanske var det inte så mycket lättare då, men ibland vill jag inget annat än att vara fjorton igen och stå framför spegeln och fotografera mig själv i en desperat jakt på bekräftelse och självförtroende.
Med ena foten utanför.
Min blogg.
Jag halkade av misstag in på blogginlägg som jag skrev för ganska exakt ett år sen och jag får läsa texter jag inte riktigt trodde jag var kapabel att skriva. Då brann det i mina fingrar. Jag kunde skriva om helt onödiga och ointressanta saker och ändå på något vänster lyckas vända dem till något som blev kul att läsa. Likväl kunde jag skriva om allvarliga och livsrelaterade frågor, eller frågor som tärde på mig överhuvudtaget, och jag hade något otroligt flyt i det jag skrev.
Det kan kännas som att jag inte känner den tjejen vars några texter jag precis läst. Hon som satt och skrev på exakt samma plats som jag sitter på nu, för ett år sen.
Det är som att jag var någon annan.
Som att jag visste allt, men ändå ingenting.
Jag var så mycket mindre då, men samtidigt verkar det som att jag var så himla mycket större än nu.
Jag hade andra rädslor. Det som bekymrade mig var allt runt körkort, att hinna gå ut i helgen när vi drunknade i plugg, att den festen krockade med en annan fest, kärlek, att komma försent, att inte få det betyget man strävade efter, m.m. Jag hade en underliggande rädsla för framtiden, men mest tyckte jag ändå att det skulle bli spännande att komma ut i livet.
Jag hittar kommentarer från människor som jag inte vet vilka det är, från ip-adresser som jag inte känner igen. En skriver att jag är söt och en annan skriver att jag har snyggt språk, att jag har talang. Men den kommentar jag alltid har undrat mest över och fortfarande undrar över, den fick jag en gång när jag var lite ledsen och hade skrivit ett inlägg om en okänd kille som kom fram till mig på krogen och smällde mig på låret. Kommentaren lyder Du är en av de snyggaste brudar jag känner och har döpt sig till You knöw who. Och jag vet inte alls vem det är, jag har faktiskt ingen aning. Jag tvivlar på om jag någonsin kommer få reda på det. Det var ju så längesen, men jag vet vem jag hoppades på att det var då.
Vi var så små ändå. Jag hittar inlägg där jag skriver om olika former av kärlek, om livet i sig, om minnen jag alltid kommer ha och om bara små vardagshändelser som kunde få mig att tokskratta. För någon utifrån som inte känner mig som kanske läser, kan måhända tycka att det är små onödiga saker som skrivs, men för mig är det färgklickar i vardagen. Det är mitt liv.
Jag hittar ett inlägg från en kväll när vi var hemma hos Sabina ett gäng och hängde på soffan hela kvällen. Det var innan allt såg ut som det ser ut nu och det var bara Viktor som hade körkort. Vi var fyra personer som satt och lyssnade på Curly Sue i bilen hem den natten. Då var körkort så stort. Idag är det nästan pinsamt om man inte har det.
Jag var nog ändå smartare då. Kanske är det lättare att vara det när världen inte är så stor i jämförelse med hur mycket man vet. För när det känns som att man vet mycket mindre i proportion till världens storlek, ja, då känner man sig dum.
Och världen är större för mig nu än då.
Den här bloggen är min livshistoria sen snart två år tillbaka och jag ska ta mig tid att läsa igenom hela, månad för månad, inlägg för inlägg, rad för rad och ord för ord.
Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat säga att den här bloggen skulle kunna bli en bok.
Men det kanske den är redan. För mig.
Min bok.
.
Ångestklumpen kanske är lite mindre och svider inte lika mycket i magen som tidigare, men den finns fortfarande där.
Ge oss en chans, vi är äldre nu.
Nu har jag ätit Voltaren T i fyra dagar och mitt lår har inte blivit ett dugg bättre. Det hugger precis lika mycket som innan och jag är 56 kronor fattigare. Imorgon är sista dagen jag får knapra piller. Det suger. Och det suger att jag inte kommer kunna springa milen imorgon bara för att det gör så ont, och att jag måste lära mig att lyssna på min kropp. Min hjärna vill alltid så mycket mer och jag har alltid varit så jävla envis när det kommer till vissa situationer.
Jag vet precis vad jag skulle säga till någon annan i min situation (läs: vila), men det är så otroligt tråkigt och sen är det väldigt lätt att vara klok mot andra men inte sig själv.
Och tänk vad roligt att jag fick höra idag av en på spinningpasset att man ska passa sig för Voltaren för att det är väldigt lätt att gå upp i vikt. Man tackar. Är det därför jag måste gå i sidled när jag ska ut genom dörren?
Fan. Fan fan fan.
Det står på biverkningarna någonting i stil med att man kan få en konstig verklighetsuppfattning. Jag som trodde att jag redan hade det. Den kanske blir normal nu. Lite som att multiplicera två lika tecken med varandra - de tar liksom ut varandra. Eller nåt.
Dessutom har jag blivit ovanligt mycket tröttare än normalt. Mina ögon vill lägga av betydligt tidigare än de brukar och jag somnar fort.
Åh.
Jag. Vill. Springa.
Trött.
Ridiculous thoughts.
Och jag vaknade imorse och var tvungen att noggrant känna efter med tungan i munnen så att tänderna satt kvar efter min dröm.
Jag låg och funderade hela kvällen igår på en handling när jag släckt lampan.
Min mamma tycker att jag ska måla ännu mer och sen ställa ut i någon lokal här i närheten. Jag kunde bara se hur komiskt det lät.
Det har gått upp för mig att det finns fler möjligheter än jag någonsin kan förstå och ändå är det enda jag ser ett diffust tomrum.
Jag är lite irriterad på att mitt humör går i vågor. Kanske jag ska bli sjöman.
Egentligen borde jag sudda ut allt för jag vet inte alls vad jag vill säga med det här inlägget.
Måla.
Jag jämför mig själv med tavlan jag målat och tänker att nu är det bara detaljerna och sånt som ingen märker kvar.
The scientist.
För när jag tänker efter så är jag rädd för precis allting. Jag är rädd för att göra någon illa. Jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att bli stor. Jag är rädd för att kasta mig ut. Jag är rädd för att ta risker. Jag är rädd för konflikter. Jag är rädd för att göra det jag vill. Jag är rädd för motgångar. Jag är rädd för att säga nej. Jag är rädd för att säga vad jag tycker. Jag är rädd för mörkret. Jag är rädd för cancer. Jag är rädd för att förlora de som står mig nära. Jag är rädd för att inte bli omtyckt. Jag är rädd för att ta fel beslut. Jag är rädd för vad alla andra ska säga. Jag är rädd för sanningen. Jag är rädd för lögnen. Jag är rädd för livet.
Och jag är rädd för att jag alltid ska vara såhär.
Världen går inte att se genom en spegel.
Kan du snälla komma hem snart? Jag längtar efter dig.
Vid din kind fladdrar imman som en dröm.
Hello there, the angel from my nightmare, the shadow in the background of the morgue.
- Du är inte nåt klent nittio. Du är minst hundra. Och det är det du måste förstå. Att du är topp. Du har nåt som många saknar och på det kommer du gå långt.
Jag fick ut rätt mycket av ikväll. Jag har förstått att jag väldigt många gånger underskattar mig själv och att det jag varit med om hittills i mitt liv förr eller senare kommer vara det som avgör. Att det som är nu inte spelar någon roll om tio år och att jag faktiskt har förutsättningarna för att göra det jag vill.
Det gäller bara att komma på vad det är.
Och att hitta min inre drivkraft.
- Du är så nära, förstår du inte det?
- Minns du inte att de sa till dig att det var du som var glädjespridaren?
Jag måste lära mig att tro på mig själv och den jag är.
- Misströsta inte.
