En av mina största rädslor är att tappa kontrollen. Att bara sluta bry sig.
Men det kan vara nog så läskigt att vara rädd för tanken att det är läskigt att släppa kontrollen. Att de tankar som finns i ens eget huvud, de tankar som är jag, skrämmer en. De är så främmande och samtidigt så kusligt bekanta.
Och jag vet exakt hur det känns att för en stund inte vara så låst i sitt huvud. Jag vet hur läskigt det kan vara, vilka känslor det framkallar. Det är som att ströva runt i blindo, i en värld där man inte vet hur man ska bete sig.
Så jag väljer den trygga världen. Den kan jag kontrollera.

Jag har gjort slag i saken nu. Fått arslet ur vagnen.

Ni vet när den där känslan av att allt är helt rätt infinner sig i hela kroppen - finns det någon tvivel då? Jag kan inte sätta ord på den känslan. Den måste upplevas för att man ska få förståelse för hur häftigt det kan kännas när man knappt minns att något som heter tvivel existerar. Även om det så bara är för några sekunder, kan de här sekunderna vara helt avgörande för framtiden.
De är några magiska sekunder som visar vilken väg man ska gå och plötsligt tycks allt så självklart. Vad som tidigare kunde liknas vid en dimma blir nu lika klart och skimrande som den mest finslipade kristall.

Allt är möjligt bara man vågar lite.
Vågar tappa fotfästet.
Vågar tro på sig själv.

Det är det enda som spelar någon roll.

- Man kan alltid vara en duktig flicka, men en duktig flicka är inte alltid en lycklig flicka.
Och det var någonstans där, bland tusen tankar som stod fullkomligt stilla och ett hjärta som kände något annat, i kombination med att höra de där orden, som jag tog ett beslut. Jag visste nog alltid vad jag ville och vad jag tänkte göra och jag hade fattat det där beslutet långt innan jag ens visste det.
Någonstans i bakhuvudet fanns ändå den där känslan av att göra andra besvikna bevarad i en liten kapsel. Jag har nog alltid på ett eller annat sätt gått min egen väg eftersom jag inte kunnat leva efter något annat än hjärtat. Ändå känns det som att det kanske sticker i ögonen på en del för att jag går min egen väg och gör det jag vill. Att jag bestämmer mig för raka motsatsen till vad de hoppats på. Och jag hatar att göra andra besvikna. Det är som att jag sviker mig själv, för jag vill ju att andra ska tycka att det jag gör är bra.
Samtidigt vet jag att om jag ska må bra och trivas med mig själv och det jag gör kan jag inte hela tiden rätta mig efter andra. I slutändan kommer det här livet bli bäst om jag tillåter mig att göra mina egna val och stänger av öronen lite ibland. Det är som Melissa Horn sjunger: det finns en fara i att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert i att vandra den ändå.
Men det kan kännas förjävligt när människor man tycker om inte tror på en. Eller när det bara skämtas om det. Det gör bara att jag vill visa dem ännu mer.

För jag kan det här.
Och jag ska fan visa dem.

Har det någonsin slagit er hur många tankar som tänks i just den här sekunden? Hur många hjärtan som slår ett slag i detta nu? Hjärtan som slår för livet, för att vi ska fortsätta känna, lukta, se och höra. Samtidigt som ett hjärta slår sitt första slag någonstans på jorden, slår ett annat hjärta sitt sista och lågan brinner ut. Ett liv på bekostnad av ett annat.
Mitt hjärta slår ett av alla de slag som det gjort i nitton år och tio månader. Det skrämmer mig lite att det sista slaget kommer vara ett man kan sätta en siffra på, att det finns ett bestämt antal, att de går att räkna.
Men jag har mitt hjärta. Mitt blod. Mitt liv att forma på mitt sätt.
Jag har mitt öde.
På samma sätt som det finns hjärtan som slår, finns det lika många öden att gå tillmötes. Och det är en konstig känsla när jag blir påmind om att mina vägar i livet kommer korsa vägar hos personer jag aldrig visste fanns, och att ett litet beslut avgör att jag aldrig någonsin får se en människa jag kunnat se om jag gjort på ett annat sätt. Det finns så mycket man går miste om som man inte vet om, och det finns så mycket man aldrig förstår att man klarat sig utan när man har det. Kanske är det bra att vara ovetandes. Tänk att ständigt vela mellan flera alternativ, vad mycket energi det skulle ta och vad mycket man skulle missa om man skulle ägna all sin tid åt att fatta beslut.
För mig finns det bara det här livet. För dig finns det bara ditt. Och det är så häftigt att någon annans liv kan vara en del i mitt liv, och att det livet bara finns för mig när vi befinner oss på exakt samma plats. Det existerar liksom inte om vi inte är på samma ställe. Någon annanstans befinner sig någon annan i sitt nu, och det nuet är bortom min kontroll. Jag har ingen övergripande vy över den världen och jag kan inte låta bli att fascineras av tanken vid att människor som står mig nära och vet allt om mig formar sina egna öden. Att de många gånger befinner sig någon helt annanstans än jag och att de faktiskt också finns i det som är mitt nu. Trots att vi är så långt ifrån varandra och trots att jag inte kan se dem.
De har också hjärtan som slår och tankar som tänks.
Precis som jag. Precis som du.
Precis som vi.

Det är fint att man kan sitta i en bil en försommarkväll och känna hur det trillar stenar från bröstet. Hur man kan sitta där med en fin vän och bara känna att det faktiskt är okej. Att det är okej att det inte alltid är så lätt. Och att veta att man alltid har varandra, oavsett.
Det är fint att få bevisat för sig att man aldrig någonsin egentligen behöver tvivla.

Jag är högst upp i masttoppen och tittar med stora ögon på en sol som går ned mot horisonten. Det tar längre tid än vanligt att beslå segel, då solen som färgar himlen allt mer rosa tar upp alldeles för mycket av min koncentration. Jag är ensam däruppe, men med ett öppet lugnt vatten och en utsikt som många aldrig får uppleva, känner jag mig allt annat än det. Det är synd om dem som aldrig får vara med om något som detta. De som aldrig får känna av när hjärtat hittar sin behagligaste rytm och hamnar i något slags dvala. Det är en härlig känsla att få slippa alla måsten och att bara få vara om så bara för en stund.

Jag sitter på ett berg efter solnedgången med människor som får mig att må bra och blickar ut över ett trygghetsingivande segelfartyg som ligger förtöjt och skvalpar tyst i det lugna, mörka vattnet precis vid klipporna. Luften är varm av sommar och det är en välbekant, speciell doft av vatten, sol och grönt som letar sig in i min näsa. Klockan är sent men det är fortfarande värme i luften.
Det bor en inre ro i mig och jag tänker att livet är nog väldigt vackert och unikt ändå.
Beslutar mig för att det är det här som gör livet.

Det finns så mycket vackert såhär års att man i stundens hetta glömmer bort hur det kan vara att samma värld många gånger har känts meningslös. Man glömmer bort att det någonsin har funnits stunder då livet stavats tårar och då smärtan infunnit sig i hjärtats och själens alla vrår. Man glömmer bort sånt, för man påminns om hur fantastisk omgivningen och tillvaron kan vara.
Samtidigt som det finns så mycket vackert och lyckobringande i det vi lever i, finns det alltid de som går runt med värk i hjärtat och inte vet vart de ska ta vägen. Då kan inte blommor, gröna ängar och soldoft lösa problemen. Inte heller kan kvällar vid vattnet tillsammans med personer man värderar högt vara tillräckliga, när man är där fast ändå någon annanstans.
Blöta kinder är ett faktum och hålet i hjärtat bildar en gröt av allt man en gång trodde var sant.
Det finns säkerligen en önskan i allas hjärtan om att få stå sådär på en fotbollsplan en sommarkväll och titta in i ett par vackra ögon. Att få vara en del i den klassiska scenen hämtad ur filmen En Kärlekshistoria. Att ha någon som håller om en.
Och det gör nog lite ont i oss alla ändå, fast det är sommar i luften och fåglarna kvittrar långt in på en ljummen natt.

Bästa låten just nu: Ellie Goulding & Erik Hassle - Be mine.

Jag tänker inte så mycket just nu. Försöker mest bara låta mig dras med i olika vindar.
Jag ber om ursäkt för att bloggen får lida för det.

Jag har möblerat om lite i mitt rum och har några nya plagg i garderoben. Det sistnämnda tack vare en fin vän.
Gårdagen började med ben- och rumpträning och avslutades i en soffa på Söder hos Lina med film och massa pizza i magen.

Det finns inte så mycket att säga just nu.

Jag vet inte om jag någonsin trott på slumpen. Så länge jag kan minnas har jag menat att allt är förutbestämt; att det redan är bestämt vilka beslut i livet man ska ta, vilka man ska umgås med, vad man ska gå igenom och när man ska dö. Jag har alltid trott att min livssaga redan står skriven någonstans och att jag styrs utifrån den, att det redan är menat att jag ska vara med om allt jag är med om.
Tanken på att det redan är dokumenterat vad som händer härnäst, att det någonstans finns ett "steget före", skrämmer mig lite. Jag skulle kunna ligga hack i häl med tiden, men det spelar ingen roll, för den vet redan något som jag inte vet.
Samtidigt kan jag känna att det kanske visst finns något som heter tillfälligheter. Att det är dessa små tillfällen i livet då man har en chans att själv ta ett beslut. Det är små tillfällen som aldrig kommer komma tillbaka, tillfällen då man måste ta sig samman och agera i det som är nu. Även om det kanske bara handlar om minuter eller sekunder så är det en tid som bara hänger på dig, som du har i dina händer och som du kan krama hur hårt du vill.
Jag tror att mitt liv på något sätt avgjordes sommaren 2009. Då när jag i förtvivlan och med en insida i skärvor åkte hem från Gotland utan att riktigt förstå vad jag gjort. Utan att tänka lämnade jag den plats på jorden som får mig att må som en prinsessa, den plats på jorden där några av kanske världens finaste människor finns samlade. Hela båtfärden hem satt jag bakom ett par solglasögon och grät tyst. Jag ville skrika för att jag hade så ont i hela kroppen, men jag kvävde det. Tänkte att det här var en mardröm jag snart skulle vakna ur. Winnerbäck sjöng i mina öron och hans musik var det närmaste jag kunde komma känslan av att jag var där igen. Och jag kände i hjärtat hur det inte räckte.
I Nynäshamn undrade jag vad jag hade gjort. Hur kunde jag vara så dum. I den sekunden hade jag redan bestämt mig: jag skulle tillbaka. Och det var i den sekunden jag gjorde ett val jag mådde så obeskrivligt bra av, ett val som skulle komma att halvt bestämma fortsättningen på mitt liv.
Det blev bokstavligen hem och uppdatera packningen, vända och ta färjan tillbaka samma kväll. Jag stannade länge den gången och det blev den bästa sommaren i hela mitt liv, men kanske också den sommar som innehöll mest tårar. Tårar bestående av rädslan för att förlora människor som verkligen sett mig och som grävt sig så djupt in i mitt hjärta.
Ibland kan jag undra hur mitt liv skulle sett ut om jag valt att inte återvända till Gotland den sommaren. Jag blir rädd när jag tänker på det, på alla "om" och "men" som finns, och jag får en obehagskänsla i kroppen. Den dagen innehöll en liten portion tid jag själv fick bestämma över och jag stängde av hjärnan den dagen; jag levde enbart efter mitt hjärta som så många andra gånger.
Det blev ett levande bevis för mig på att det hjärtat säger är det som är rätt och att man i dessa små tillfälligheter som kommer i livet ska agera utifrån just hjärtat.
Livet är fullt av tillfälligheter. Ta vara på dem.

Det är som att jag inte vet var jag har min plats.
Då var jag barn och då visste jag vad som gällde. Jag visste vad jag hade för bekymmer och jag visste hur dagarna såg ut. Framförallt visste jag vad det innebar att leva i nuet. Idag står jag och trampar på olika ställen med fötterna ständigt i rörelse. Jag förflyttar mig, snavar, halkar till, ramlar ihop, tar mig upp igen och har aldrig riktigt båda fötterna på ett säkert ställe. Det är som att marken under mig brinner, att jag inte kan stå stilla tillräckligt länge och känna att jag trivs där. Och det är som att allt kan brista när som helst. Som att jag inte vet någonting.
Jag är på väg att bli vuxen och jag har ingen aning om hur man gör. Hur man ska se ut, hur man ska agera och vad som förväntas av mig. Det är en dimmig värld jag kliver in i och jag luktar på den, smakar på den och känner på den. Jag använder alla mina sinnen. Den är utanför mina annars så trygga gränser, den är nåt nytt, nåt obekant. Och den skrämmer mig. Samtidigt är den så spännande, så oförutsägbar och den är verkligen min. Jag kan göra vad jag vill med den. Jag kan forma den med mina händer och jag kan välja vad jag vill se.
I början, när jag tog första steget in, var dimman tjock och ogenomtränglig; den var kritvit och jag visste inte om jag befann mig i början, mitten eller slutet. Kanske stod jag vid ett stup där ett snedsteg hade inneburit att jag föralltid skulle falla; jag såg absolut ingenting. Sakta men säkert började saker klarna, dimman lättade och var inte längre en nästintill konkret gröt.
Någonstans började jag ta tag i den värld där jag inte känner att jag har någon riktig plats. Den värld där jag känner att jag befinner mig mittemellan två världar. Jag började ta tag i den tid där det känns som om man egentligen inte finns, där man identitetslös strövar runt lite fumligt och varken vet ut eller in.
Jag undrar hur det ser ut när dimman försvinner helt och när skärpan är inställd på det skarpaste. När allt är ristat i sten och när jag kan erkänna att här är mitt liv.

Det är väl det där "duktig flicka"-syndromet som alltid tycks leva kvar i mig. Jag tampas med det varje dag och det äter bitvis upp mig.
Under hela min uppväxt har jag velat vara bäst på allt jag gör. Jag ville vara den som ritade finast på dagis, den som fick stå längst fram på dansen, den som vann alla simtävlingar - jag ville vara bäst vad jag än gjorde.
Prestationsångesten var ingenting jag märkte av eller som gjorde mig bekymrad förrän några år senare. Den följde med mig till gymnasiet. I början räckte det med MVG på alla prov och redovisningar, men i trean kom jag in i ett mönster där jag skrev alla rätt hela tiden. Det blev den nya ribban för mig. Och det var så jag fick bekräftelse på att jag var ganska bra; några ord eller siffror på ett papper. Jag fortsatte så fram till studenten, och ibland kan jag fråga mig hur fan jag egentligen orkade. Och var det värt det?
Varje gång jag fick tillbaka ett prov drog jag bara en lättnadens suck över att jag klarat det. Jag blev inte ens glad, det hade ju blivit en vana.
Någonstans kanske jag ska tacka mig själv för att jag ger mig in i den här leken där man ska vara bra på allt. Att jag sätter sån press på mig själv. Annars hade jag aldrig gått ut med de betyg jag eftersträvade. Mycket var också tack vare min självdisciplin, bestämdhet och vägran att misslyckas. Det sistnämnda är väl egentligen synonymt med prestationsångest.
Jag har alltid varit van vid att klara allt jag tar mig an. Då har det å andra sidan handlat om saker jag vet att jag klarar av, saker jag känner mig trygg med och där jag inte går utanför mina gränser. Saker där jag vet att jag inte behöver synas.
Ordet misslyckas finns inte i mitt huvud. Jag är livrädd för det. Livrädd för att svika mig själv. Men sviker jag verkligen mig själv? Sviker jag mig själv om jag tillåter mig själv att misslyckas? Det är väl snarare så att jag sviker mig själv om jag gång på gång ska straffa mig själv och skratta åt hur ynklig jag är så fort det är nåt jag inte klarar av för att jag lagt ribban för högt?
Det är som C och S sa när de kom förbi den kvällen när jag hade ont i ögonen och huvudet för att jag gråtit så mycket: Du måste våga misslyckas. Just då var det svårt att ta in de orden, men ju mer jag analyserar meningen förstår jag att ingen är odödlig. Jag misslyckades, men samtidigt vann jag. Jag vann för att jag tog mig an en av mina värsta rädslor, och jag slog mig blodig, men jag gjorde det. Mamma berättade för mig samma morgon att hon läst att mod är om man utsätter sig för någonting som man verkligen vill, men som man är så väldigt obekväm med. Och det var precis så det var för mig. Jag gjorde något som jag aldrig skulle vågat om jag hade tänkt efter ordentligt innan, och kanske var det därför jag anmälde mig i sista sekund med vetskapen om att det inte gick att dra sig ur.
Jag förlorade och vann på samma gång, men det var förlusten som tog hårdast på mig. Samtidigt kanske det är den som kommer att stärka mig.
Jag la krokben för mig själv, ramlade och slog mig hårt, och var väldigt nära på att ge upp. Men jag ska ta mig upp på benen igen, stå rakt och sträcka på ryggen för att utstråla så mycket självsäkerhet jag kan. För jag är bra.
Nästa gång är det jag som slår min rädsla blodig.

Jag kanske verkar totalt off, men jag måste få hjärntvätta mig själv lite innan jag sticker till min fina Maddies för att styra upp hela dagen innan hennes tjugoårsmiddag ikväll.
Så. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon.

Varför går jag ändå runt med en svidande klump i magen som säger tvärtom? Och varför vill jag kräkas för att jag skakar från insidan och ut?

Ibland kan allt kännas lite tvivelaktigt. Till exempel hur det kommer gå på söndag och vad vill jag egentligen med hjärtat mitt?