Det finns något jag har blivit bra på. Tyvärr är inte det något positivt. Jag har blivit bra på att skjuta upp saker. På måndag, dvs i övermorgon, har vi nationella prov i fysik B - en kurs på 150 poäng. Jag vet att jag borde suttit med det hela dagen, men min slappa inställning som jag besitter allra längst in i kroppen har börjat gnaga sig ut. I stället för att göra det jag borde gjort hängde jag med Maddies och Daniel i Forum under dagen. Planen var att våldta fysiken när jag kom hem, men since min mage var så tom och väntar på middag (vilket den fortfarande gör) var koncentrationen inte den bästa. Nu har jag hur som haver lyckats göra ett av övningsproven, som tack och lov inte är så dundersvårt - förutom soluppgifterna. Efter middagen blir det vidare med det. Skjut mig.
Det jag längtar allra mest till nu är den stunden jag lämnar in provet på måndag, går ut ur salen och kan andas ut med sån kraft att hela aulan blåser omkull. Den känslan. Känslan av att aldrig mer behöva läsa fysik. Jag måhända låta väldigt överdriven i det här sammanhanget, men faktum är att det är totalt tvärtom. Det går inte att sätta ord på hur underbart det kommer vara. Den stenen som vägt allra tyngst kommer trilla ned och jag kommer aldrig mer behöva lyfta upp den igen. Det är nästan så att jag borde unna mig något fint klädesplagg där på eftermiddagen bara för att jag lyckats ta mig igenom den här kursen. Creds till mig. Och alla andra som kämpat stenhårt såklart.