Jenny och jag har gjort det vi är bäst på när vi är tillsammans. Absolut ingenting. Det blir det där att gå ned till ICA och köpa något, upp och dega vid tv:n och datorn, prata om massa, äta middag och så ned till ICA igen för att åter komma upp och se på tv. Kreativt va? Inte speciellt. Men är man två om det blir det så mycket mysigare och man behöver inte känna sig misslyckad. Jag drabbades dessutom halvt av en chock idag när min kära lilla vän sa: "jag hatar att säga det här... men ska vi ta en promenad?" Jag var på utan tvekan. Ett skratt eller två blev det också när Jenny valde att gå i skogen med flipflops och inte skogsvänliga skor. Men det är sådant hon gör. Min vän. Och jag är inte det minsta förvånad. Det är så hon är. Min vän.

Efter att ha ätit apelsinchoklad och x antal chilinötter utan någon vidare motion utöver en timmes promenad blir det ut och springa imorgon. Hade egentligen planerat att springa en mil idag, men någon smärta i min höft som får mig att känna mig som en åldrig sa ifrån. Får hoppas att den är borta till imorgon. Jag är i desperat behov av träning. Spinningen igår gjorde i alla fall susen. Imorgon blir det först och främst att gå ned till vårdcentralen och ta fästingspruta med lillasyster. Hon är något rädd och jag bryr mig inte ett skvatt. Jag har varit med om smärta som inte kan mäta sig med denna över huvud taget. Sen joggajoggajoggaJOGGA. Och så måste jag måla naglarna. Blått får det bli. Sen blir det väl att ta itu med den sista packningen, för imorgon åker jag ju med briggen Tre Kronor if you remember? Det var menat att pappa skulle köra mig till Tallink-båten som ska ta oss till Tallinn och briggen, men när Sabina såhär på kvällningen ringde och frågade vänligt om hon kunde joina in tha car och jag frågade mor min (pappis var inte hemma), sa hon att pappa planerat att åka tunnelbana med mig in. Whaaaaaaat? Hallå? Tjena vadå? Min familj i ett nötskal. Och mamma ville att jag skulle packa allt i olika plastpåsar. Men hej, visst, jaja. När jag sen sa att absolut ingen annan skulle ha packat så utom jag blev hon jätteförvånad. Ibland undrar man...