Igår tittade jag igenom alla bilder från äventyret.
Det gjorde ont i hjärtat och jag blev ledsen i ögat.
Så är det när man fäster sig för lätt vid människor.
Carro sa åt mig att tänka på det roliga vi varit med om i stället för att deppa över att det är över. Tyvärr är det ändå de där sorgetankarna som vinner.
Jag gillar det inte.
Jag saknar människorna på båten så.
Jag vill tillbaka.
Visserligen är det väl skönt att få sova i egen säng och ha lite mer utrymme, men den där gemenskapen man känt under 8 dagar. Den saknar man.
Den vill man tillbaka till.