En mysig kväll innanför regnets smattrande mot rutorna var tänkt att spenderas framför en bra film. Så blev inte fallet. Fel val av film ska jag inte säga att det var, för det var det definitivt inte. Den här kvällen fick mig att öppna ögonen för en verklighet jag inte trodde fanns. Den resulterade i ilska och svordomar. Jag hade ingen aning om att det var såhär. Jag har bevittnat ondska i sin högsta grad.
Jag blir så jävla arg. Så äckligt sugen på att slå alla känslokalla människor där ute. Vad är det för ingrediens i pengar som gör att man blir blind för allt annat? Jag har precis sett på en film, Sharkwater. Visst visste jag att den skulle handla om hajfensindustrin och visst visste jag att hajfensindustrin var hemsk, men inte hade jag förväntat mig att det skulle vara på den här nivån. Hajfenssoppa. Det har ni hört talas om va? Hajfenan ger tydligen inte ens någon smak till soppan. Det är bara ett tecken på hög status. Innan har jag tänkt att det skulle vara "lite coolt att prova", men aldrig att jag tänker skänka en tanke åt att sätta en hajfena i min mun igen. Aldrig. Jag hade inte en aning om hur brutalt hajarna blir behandlade. Det är väl ganska självklart egentligen, att de behandlar dem respektlöst och utan hänsyn, men hur ofta kommer man på sig själv med att tänka på detta? Aldrig. Jag känner skuld. Skuld för att jag vet så lite om vad som händer utanför min lilla bubbla. Skuld för att jag är raka motsatsen till de människor som utför detta våld och jag gör ingenting. Skuld för att min egen art kan vara så vidrigt grym. Vet ni vad de gör? Jag ska berätta. De lägger ut långa linor med massa krokar på i vattnet. Hajar, som de vill åt, samt andra fiskar simmar och fastnar i dessa krokar. När de sedan tar upp hajen i båten gör de inte ens ett försök till att döda den. Att döda hajen vore ju alldeles för skonsamt mot den. Främst för att det tar alldeles för mycket tid med tanke på hur många hajar de har att ta itu med. Vad de gör är att hålla i hajen, skära av fena efter fena och sedan slänga tillbaka hajen i vattnet. Fortfarande vid liv. Vill du att jag ska hugga av dig armar och ben och lämna dig hjälplös? Detta är inte ens förbjudet i de länder där det utförs. Hur sjukt är inte det? Vid ett tillfälle i dokumentären fick man se en av dessa vidriga mördare, redo att slänga tillbaka en fenad haj i vattnet. Fokus var på hajens öga. Rädslan i blicken. Bedjan efter hjälp. Förgäves. Jag fick tårar i ögonen, kände hur adrenalinpumpen sattes igång. Hur kan sådana här människor få finnas? Hur kan sådant här vara tillåtet?
Jakten på hajfenor är det enda som kan mäta sig med narkotikaindustrin. Det är dessa två som drar in mest pengar och båda är olagliga.
Det är en vidrig värd vi lever i.