I 6 veckor har jag vetat att jag skulle vara borta från onsdag eftermiddag på lovet och vara hemma till middagen på fredag på min födelsedag. Jag fick veta att jag inte skulle packa någonting, inte ens en tandborste, och antog då att jag skulle väl sova hemma.
Kort sagt hade jag inte en blekaste om vart jag skulle, och trots att Sabina och Carro halvt försa sig x antal gånger bevisar det bara hur trögtänkt jag faktiskt råkar vara.

Onsdag 29/10:
Jag frågade min syster när jag skulle vara redo. Ungefär klockan ett, sa hon. Det blev en lång dusch för min del och sedan lite självhänderomtagning med krämer och sånt. Jag gled i stort sett runt och tittade mig själv i spegeln och mimade till ABBA med syrran.
Klockan hann passera ett och det ringde våldsamt på dörren. Där ute stod två minst sagt glada och exalterade, fina vänner: Carro och Sabina. De skrek hej och kastade en svart scarf för mina ögon. Sen gick vi. Jag hamnade i en bil med en skämtglad chaufför, åt en McFeast i all hast utan att se och satt sedan så med glad mun i kanske en timme. Carro stoppade sina hörlurar i mina öron och drog på volymen, det var dags att kliva ut. Vi tog en hastig promenad och jag blev sittandes på en stol. Sabban viskade: okej, sätt på den nu. Carro ändrade låt. Fergie sjöng London Bridges i mina öron. ÅH, SKA VI TILL LONDON!??!?!!?
Planet lyfte halv fem och jag taggade direkt. Sabinas hosts var borta under lovet så vi fick gulligt låna deras hus under dessa tre dagar. Det blev sen middag för vår del och därefter kom Carros hosts Kate och Steve över med deras små barn. Jag diggar dem. Sandra droppade in vid halv ett och vi fick äntligen hoppa i sängen trötta som vi var.

Torsdag 30/10:
LONDON BABY. Shopping på Oxford street, lunch på Pizza Hut och därefter en sväng på Carnaby street till vi blev sugna på Starbucks och drog en sådan.









Vi åkte hem runt 7 och det blev middag med mina hosts, Carros hosts och oss fyra (Carro, Sabina, Sandra och jag) på en thairestaurang i LB. Mina hosts var världens sötaste och hade köpt en tårta som restaurangpersonalen satte ljus i och bar in sjungandes till mig. Gulligt så det förslår.
Klockan blev 11 engelsk tid=12 svensk tid=JAG BLEV 18 I SVERIGE!!! Vi tänkte att vakterna skulle väl vara snälla nu när jag gick premiärrundan på min födelsedag och låta mig komma in som om det vore svensk tid. Vissa i England vill man ju bara skjuta. Vakten var ett as och sa att vi fick komma tillbaka om 56 minuter. Fuck honom. Sandra gick in i en lyktstolpe och vi satte oss på en annan pub och fördrev tiden så länge.
Prick midnatt engelsk tid gick vi tillbaka. Jag tryckte upp mitt ID i ansiktet på vaktäcklet och sen gled vi in på Litten Tree och dansade galet. Ryktet spred sig att jag fyllde krog så det var många snälla människor som kom springandes med varsin äppelshot till mig. Det finns så mycket skönt som många sagt, men jag lägger upp lite pics i stället.













Efter Litten Tree drog alla vidare till stället bredvid. Sandra föll handlöst 2-3 gånger och alla gick av varje gång.






När stället stängde snackade alla om att gå till The Venue. Sabina och jag hade sällskap med någon äcklig gubbe dit bort som sa diverse oaptitliga saker. Som tur var hade vi en söt liten livvakt med oss som måste varit jordens snällaste pojke.
Från The Venue finns dock inga bilder, men det var nog helt ärligt inte så mycket att se därifrån.

Fredag 31/10:
Vi kom hem runt 4-snåret på morgonen och Sandra valde att stanna ute ytterligare. Carro slaggade på stört och Sabina och jag försökte på oss lite städning sådär på morgonen. Dammsugaren var dock svårhanterad och Sabina kom på att det kanske inte var så smart att sätta igång värsta tjutmaskinen sådär när grannarna sover. Sen fick jag en Smarties-tårta. Vi gick och lade oss och vaknade 2 timmar senare av Coldplays Viva la Vida och en galen brud (läs: Sandra) som stod och kastade småsten på fönstret för att hon ville komma in.
Ingen mådde väl elit sådär tidigt på morgonen, men vi städade så gott vi kunde med en dammsugare som spottade ut mer än den tog in.
Tåget mot flygplatsen lämnade LB vid 9 och resan dit gick bra. Sen var det otur som gällde. Jag och Ryan Air verkar inte vara bästa kompisar. Planet som skulle gå kvart i ett var försenat till kl sex. Alla fick utbrott. Ryan Air var supergulliga (läs: äckligt jävla snåla vidrigt flygbolag som jag hatar över hela mitt hjärta, men vet att jag kommer flyga med fler gånger bara för att de är så dumt billiga) och lät oss köpa mat för 3,50 pund=ca 50 kronor. 50 kronor vet alla att man kommer jättelångt med på en flygplats. Jag skulle inte hinna hem till födelsedagsmiddag hemma så vi fick käka middag på plats. Carro och jag tänkte att eftersom det trots allt var min födelsedag skulle vi slå till på en cheeseburgare - det är det ju svårt att misslyckas med. Fel. Jag bet på x antal broskbitar och Carro fick kalla och torra pommes frites. Sen spelade vi in en video med Sabina och mig. Alla gick av.
När planet äntligen gick skulle jag egentligen suttit hemma med familjen och ätit god middag med tårta. Vi landade i Sverige vid 10 på kvällen och kom till cityterminalen vid halv tolv. Jag fick träffa min familj de tio sista minuterna av mitt första dygn som 18-åring.

Planerna var att gå på krogen ikväll, men eftersom Ryan Air kan dö blir det inte av. Födelsedagsmiddagen blir idag i stället, och den känns lite viktigare än krogen trots allt. Det finns fler helger.

Hur som helst vet jag inte om jag någonsin fått en bättre födelsedagspresent. Jag har haft det grymt roligt och har vänner som är värda allt guld man kan hitta. Tack tack tack.