Jag ska berätta om i måndags.
I måndags då jag ramlade hur många gånger som helst.
Snö i all ära - jag älskar det - men när man blir Bambi på hal is utan vänner i närheten är det inte fullt lika uppskattat.

Gång 1. Jag går från skolan. Några går framför mig. Grabben innan halkar, men lyckas fortfarande stå på benen. Jag flinar för mig själv och tänket tss, det där ska jag inte göra. Och vad händer när jag når den osynliga isfläcken? Jag som inte skulle ramla tappar plötsligt helt kontrollen över ena foten/benet och faller brutalt ihop i en hög. Och ja, det var människor runtomkring. Ja, jag var ensam. Jag gapflabbade för mig själv.

Gång 2. Jag är fortfarande på väg hem från skolan. Ska ta trappan upp till tågstationen och faller handlöst framåt. Lyckligtvis ramlade jag inte utan lyckades i sista minuten greppa ledstången med hjärtat i halsgropen.

Gång 3. Jag går från stationen hemåt. Ramlar ingen gång, men halkar med jämna mellanrum rädd för att bryta lårbenshalsen och allt det där som tanter gör.

Gång 4. Jag ska träna och går hemifrån mot tåget. Bokstavligen snorhalt ute. Jag glider nerför backen, puhh, ramlar inte. Går på plan mark mot stationen, halkar halkar, lyckas undvika att ramla. Folk kommer smygandes försiktigt mot mig, alla lika rädda för att ramla. Men vadå, jag har ju bråttom, hinner inte gå långsamt. Småspringer. Halkar halkar HALKAR, ramlar inte men det är så nära sååå nära och tanten som precis passerar konstaterar att "här var det halt." Nähä, det menade hon inte. Jag glider vidare, där står en mamma med barnvagn. Jag har bara ca 30 meter kvar till trapporna upp mot stationen och tänker att shit, jag har klarat mig utan att ramla. Då, DUNS, en halvmeter från mamman med barnvagnen tappar mina fötter fäste och jag ramlar ihop. Det fanns inget annat för mig att göra än att bara skratta jättehögt åt hur komisk jag måste se ut. Även mamman konstaterar att "här var det jättehalt", jag håller med, skrattar och smyger upp på stationen.

Sen ramlade jag inga fler gånger den dagen.
Jag gjorde däremot något bra. När jag gick av stationen jag skulle till var det en som ramlade - jag lyckades undgå det(!) Jag böjde mig ned och frågade om det gick bra (jävla dum fråga), och hjälpte sedan stackaren upp. Sen slog det mig att varje gång jag ramlade idag var det ingen som gjorde detsamma för mig. Visserligen är jag ung och än så länge oförstörbar, men ändå. Det är så typiskt jävla svenskt att bara blunda och gå förbi. Å andra sidan har jag ju finskt påbrå - det förklarar väl saken.