Höstlovet är så efterlängtat. Det har sina skäl. För det första slipper man ju skolan, bara det är en välsignelse. Frihet betyder det (även om vissa lärare har små osynliga djävulshorn i pannan och delar ut plugg till små sönderstressade elever under loven.) För det andra fyller jag krog, 18! Det går inte att missa! För det tredje ska jag iväg någonstans, men jag har inte en blekaste om var. Mina nära och kära Carro och Sabina har finurlat på något. Du är hemma till middagen på din födelsedag, går det bra? Ja, visst. 2-3 dagar till destination unknown, inte mig emot. Kan man annat än längta?
Dessutom funderar jag starkt på att klippa mig. Starkt alltså. Ja, jag vet att jag så länge jag kan minnas sparat ut till det där jättelånga fina håret, men den där dumma permanenten jag lät göra för lite mindre än tre år sedan har varit på mig som ett plåster och sabbat min hårkvalitet totalt. Därför. Funderar. Jag. På. Att. Klippa. Av. Allt. Som. Behövs. Bara det att jag vet inte om jag vågar. Äsch, det är bara hår. Det växer ju ut igen. Dessutom mår jag så psykiskt dåligt varje gång jag beskådar mina hårtoppar som ser ut att falla sönder. Ska jag?

Idag har jag varit ganska effektiv. Jag tröttnade på att plugga efter ett tag så jag begav mig till gymet och löpte ett tag på bandet innan jag drog ett bodypump-pass. Det känns skönt i kroppen.
Förresten läste pappa i tidningen idag att den som lever som singel under större delen av sitt liv löper dubbelt så stor risk att bli dement. Pojkvän sökes!?!?!??!
Nu måste jag läsa ut bajssvenskaboken. Det gör ont i hjärtat.