Den där ångestklumpen i magen gör sig allt mer påmind. Antingen kan jag inte koncentrera mig eller så sitter jag helt stirrig. Rätt som det är tror man att det kanske trots allt löser sig och i samband med det löses även klumpen i magen upp, men sedan är jag tillbaka på ruta ett igen. Jag vill inte göra andra besvikna, men jag vill samtidigt göra något som jag vill.
Jag skulle verkligen behöva en trygghet i framtiden, jag vill veta vad som komma skall.
Det är det här med att gå omkring och inte ha någon aning om vad som kommer hända som gör mig så nojig.
När jag precis hade tagit studenten var det spännande. Då hade jag massa tid på mig.
Nu har tiden runnit mig ur händerna likt vatten.
Snart slutar jag hoppas.
Och hoppet ska vara det sista som lämnar människan.
Haha, säger jag.