akhjehgse73875
Något är sönder i mig. Och då snackar vi sönder på riktigt.
Jag har aldrig haft sånhär smärta i ländryggen förut. Det är vidrigt.
Kanske måste gråta.
Mamma har tagit fram spikmattan åt mig och försökt massera.
Måste gå och lägga mig en stund.
Någon som har något överlevnadstips? Det här är inte på något sätt okej.
Energi!
För tillfället springer jag mest runt och bara njuter. Jag tar mig för att göra det som faller mig in; träffar fina vänner jag inte träffat på ett tag, tränar järnet, läser böcker, skriver, you name it.
Och jag älskar att jag verkligen har värsta underbara träningsveckan framför mig. Det är världens bästa känsla. Även om jag kanske vill mer än jag orkar nu (med tanke på att jag inte tränat på hela sommaren) så sitter världens viljestyrka i mig och jag lyckas köra på hårt och härligt ändå.
I fredags blev det 30 min på crosstrainingmaskinen och sedan en timme bodypump. Lördagen bjöd på saftig träningsvärk samt ett satscorepulspass. Igår, söndag, blev det efterlängtad spinning och idag ska jag träffa min PT-vän Malin och köra crossfit på det SATS hon jobbar på. Det ska bli spännande. Sen är det hem och ladda om och ikväll blir det bodypump. Jag är seriöst helt lyrisk.
Jag vet vad jag vill nu. Så hårt.
En sanning.
Det går att se på människor hur de är redan vid första mötet.
Utifrån det känner man vilka man kan lita på, ty sig till, gråta hos och skratta med och räkna med alltid kommer stå upp för en. De blir en trygghet och det i sig skapar en känsla av trygghet hos en själv. Man har de bästa och man har förmågan att se det vackra hos människor. Det som är av betydelse.
Bara man besitter kunskapen att skrapa lite på ytan hos andra upptäcker man snart den sällsynta diamant som finns där.
Det finns personer för alla – lika barn leka bäst. Tro mig när jag säger att det finns relationer som aldrig kommer utvecklas längre än till en viss punkt. Det finns liksom inget mer att hämta.
Sen finns det de relationer som kan fortsätta i all oändlighet, de som inte tar slut förrän någons hjärta slutar slå.
Kanske man skulle kunna sätta oss alla i olika kategorier. Kategorier som talar om vilka plan i existensen vi befinner oss på, hur djupa vi har förmåga att vara.
Jag har tänkt mycket på det min vän Sabina en gång sa. Vi promenerade på gatorna i den lilla danska staden Marstal för att vi inte orkade mer än fem minuter på museum. Vi fungerar lite så; kan inte gå runt så länge, utan tycker det räcker med att titta lite fort. Men det hör inte hit. Vi gick på kullerstensgator fuktiga av sommarregn och pratade om själar. Sabina menade att det finns själar i olika åldrar och att vissa personer har äldre själar än andra. Att man kommer bäst överens med de själar som är jämngamla med ens egen, och det spelar ingen roll hur gamla personerna ifråga är. Det är mognadsgraden på själen som avgör vilka personer i livet som får en att må bra. Som man vill ska vara en del av vardagen.
Personligen har jag nog en ganska gammal själ. Jag har förmåga att tänka långt och blir stundvis väldigt djup. Jag erkänner mina känslor, känner starkt och mycket, och framförallt vågar jag känna. Jag accepterar att man kan vara ledsen och jag är ledsen när jag måste. Jag är inte lättvindig eller flyktig och jag håller det jag lovar. Jag har förståelse för andra, förmåga att sätta mig in i andras livssituationer och jag kan ärligt säga till dem att jag förstår hur det känns och mena det.
Samtidigt så vet jag vilka som är som jag. Vilka som har själar likvärdiga med min, som befinner sig i samma kategori. De personerna växer inte på träd och jag har under mina nitton år och tio månader i den här världen skapat något som kan påminna om ett filter. De relationer som betyder något, som alltid kan utvecklas till en högre grad och som jag får ut något av har stannat kvar och har en egen bit av mitt hjärta. Det är som att de skapat sig en egen allt större omöjlighet att filtreras bort.
Själar jag inte kunnat identifiera mig i har på ett naturligt sätt runnit bort likt vatten.
Men jag har mina personer. Mina fristäder där inga krav eller måsten existerar och där jag kan känna att jag har en naturlig plats. Där det räcker att vi finns till och där inget outtalat finns.
De är luften jag andas och min själ brinner för dem.
Mamma och jag pratade om skillnad på vänner och vänner. Hon sa att man kunde se att de jag valt till mina utstrålar omtanke och äkthet. Att de är färger. Pappa undrade hur hon kunde se sånt. Jag ska berätta för honom någon dag.
Mamma sa att jag måste ta vara på dem. Det vet jag redan.
Det har jag alltid vetat.
(Inga namn nämnda, ni får känna er träffade i stället; helt ofattbart vad ni har en stor plats i mig. Jag önskar jag kunde visa det på något sätt. Förklara den rena kärlek och tacksamhet jag känner till er. Visa er genom mina ögon hur otroligt fantastiska ni är.)
Big Jet Plane.
Jag har några händelserika och intensiva månader framför mig. Hela min insida är fantastiskt glad och ser framemot det något otroligt. Samtidigt finns det en del av mig som har en skaplig ångest just nu, för jag vet hur jag fungerar. Jag kommer tycka att det är svinjobbigt att vara ifrån träningen under dessa sju månader. Det kopplar inte rätt i min skalle att jag inte kommer ha samma möjligheter som jag har idag. Jag kan bara tänka tillbaka på när vi var i Sri Lanka nyår 08/09 och jag höll på att bryta ihop för att jag inte kunde träna. Då handlade det bara om tre veckor. Nu snackar vi sju månader.
Det är jobbigt att jag inte kan slappna av och bara lägga det åt sidan. Jag kan verkligen inte det.
Jag pratade med en instruktör igår och frågade vad jag skulle göra för att på något sätt kunna underhålla det. Hon tyckte att jag skulle ut och kuta och stanna och köra upphop, kuta vidare and so on. Och så tipsade hon mig om att köpa ett gummiband, med vilket man kan träna alla kroppens muskler. Jag gick på stört idag och köpte det, samt ett nytt supersnyggt träningslinne. Det där gummibandet ska bli ett med mig i sommar och i höst.
Jag försöker tänka som så att det är bra för kroppen att få lite omväxling. Att jag tränar annat ett tag. Det är ju inte direkt så att det kommer vara en stillasittande sommar.
Dessutom blir det vad man gör det till.
Och sen kanske det här är nyttigt för mig.
Men, mina vänner, bortsett från den här lilla detaljen är jag övertygad om att det här kommer bli världens bästa sommar med hejdundrande mycket segling och sol. Det gäller bara att skrämma hjärnspökena istället för att de skrämmer mig.
Och i höst drar Maddies och jag (och gummibandet) till Asien i tre månader. Det blir kalas.
Imorgon ska jag träna, träffa Sabb och fixa tusen saker. Inte mycket tid kvar hemma nu. Nästa fredag seglar vi till St Petersburg. Oh. My. God.
Segla.
JAAAAAAA!!!
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt.
Ned slank det hur som helst, mumma. Jag tycks inte ha någon riktig botten, kan verkligen äta hur mycket som helst. Jag menar, innan jag gick ned till mormor hade jag slängt i mig en tallrik havregrynsgröt till lunch. Nu kan vi snacka aptit.
På kvällen blev det spinning och sen satt jag vid vattnet i Nacka Strand med Carro och Sabina och tittade på fina båtar som flöt förbi, åt sallad, skrattade åt farthinder-skyltar och luktade på grönskan.
Imorse var jag uppe på spinning 06:45. Suveränt sätt att starta dagen på.
När jag kom hem blev det lång frukost och samtal med mor min. Jag får absolut inte, under några omständigheter, tatuera mig. Gränsen gick vid hål i naveln, sa hon. Fuck. Vi är rökta om vi gör det i Asien, Maddies. Ledsen. Ain't gonna happen.
Nu ska jag tvätta håret och sen sticker jag till briggen en sväng för att bli värsta teknikern.
Sats-fucking-X!
Hjärta på träning!
Halvvägs till körkort!
Ungefär som att världens tjockaste elefant har hoppat från mina axlar. Så känns det. För vet ni. Jag skrev teoriprovet imorse och jag klarade det. JAG KLARADE DET!!! Nu behöver jag inte ägna en tanke till åt den där jädra teoriboken som vanligtvis ligger och skrattar åt mig. Nu är det jag som skrattar åt den. Ha, ha, ha.
Sitter här i valet och kvalet om jag ska gå ut och springa långa rundan här, förbi golfbanan, ut mot hästarna och förbi ett glittrande vatten och inandas frisk försommarluft, eller om jag ska orka pallra mig till SATS och träna jagvetintevad där. Kanske prova SatsX? Någon som gjort det och kan säga om den är värd eller inte? Alternativ 1 lockar nog ändå mest. We'll see.
So the lion fell in love with the lamb.
Ända sedan Twilight och hysterin över Edward Cullen kom, har jag varit ganska emot det. Jag har alltid haft svårt för att tycka om någonting som alla är helt galna i. På något vänster lyckades en viss Lina lura mig att läsa dessa magiska böcker. Och nu förstår jag. Jag är helt besatt. Fan. Jag som aldrig skulle bli en av dem. Nu är jag mitt i smeten och jag vill också ha en Edward som säger massa fina saker till mig.
Idag har jag haft körlektion och gjort alla möjliga säkerhetskontroller. Det känns bra.
Syster min behövde x antal timmars hjälp med matte D, så vi har suttit ute på gården i bikini och pluggat och fått färg. Dock bara på framsidan, vilket kanske ser ganska knasigt ut.
Nu tänkte jag bege mig till SATS för lite ben- och rumpträning. Springa blir det inget av idag då jag verkligen kutade järnet igår. Tror aldrig jag sprungit så snabbt förut och damn vilken energiladdning jag hade efter helgens seglande och all mat jag stoppat i mig. Blev lite stolt över mig själv när jag såg att milen igår slutade på 48:20. Dock var jag rätt slut i musklerna på pumpen efter att ha hängt i masten och satt ett och annat segel under de föregående dagarna.
Och så kom jag på att jag kanske borde vara nervös inför imorgon...
Det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra.
No one wants forever.
Räkna inte andetagen, utan de ögonblick som får dig att tappa andan.
Att bli bedragen på sin möjlighet är som att bli påmind om omöjlighet.
Och sen råkade Cissi och jag leta som idioter efter ställen där vi kunde ta hål i öronen, men de var antingen stängda eller så var de som tog hål inte där just idag. Två minuter innan stängning hittade vi vår guldgruva, så nu är vi båda ett hål var rikare i öronen.
Handle me.
Jag blir så imponerad av vad som händer med mitt psyke. Att jag kan gå från att vara lite låg till att ha världens största leende på läpparna. Egentligen är det lite konstigt att man kan må så bra av något som kan vara så fysiskt påfrestande, men det är en sån härlig känsla när man ser vad man faktiskt klarar av. Ta till exempel när man springer. I början kan det gå ganska segt, man måste få upp flåset och värmen, och det kan vara ganska jobbigt. Efter ett tag känns det helt okej och man känner att man kan fortsätta ett tag till. Sen kommer första tröskeln där man känner att man inte klarar mer, att man måste stanna och hämta andan. Det är vid den här punkten många ger upp, när man i själva verket bara ska fortsätta och utstå, hur jobbigt det än är. Man ger upp för att man tror att det kommer fortsätta på samma sätt resten av springturen, men hemligheten ligger i att passera den här tröskeln. Faktum är att när man tror att man inte orkar mer så har man trettio procent kvar att ge. Passerar man tröskeln kommer man in i andra andningen och det är så extremt häftigt; sån obeskrivlig känsla och ett sånt rus i hela kroppen. Det är här man tror att man är odödlig och det är här man kan fortsätta hur länge som helst. Kommer du dit kan ingen ta dig.
Det är som de sa i det senaste Grey's Anatomy-avsnittet: The body was designed to stay alive.
Och man kan hjälpa den så oerhört mycket på traven.
Träning är att leva och att leva för sin skull. Det är att må bra och att finna ork till allt runtomkring.
- Det är så kul att se dig, du ser så glad ut hela tiden! sa spinninginstruktören till mig efter passet idag.
Och det var precis så jag kände mig. Glad.
För jag hade tränat och gett allt.
Harar och sorkjävlar.
Idag har jag insett följande saker:
1. Att ett diskrum på en brigg kanske tar femtioelva år att städa och sanera, men att det ändå inte ser renare ut för fem öre. Jag fick i alla fall fina tvungna kommentarer som "vad fint det blir!" Tack så mycket. För att ni försökte alltså.
2. Att jag väldigt osannolikt kommer klara av att ta körkort innan 20:e maj som jag satt som deadline. Det kommer liksom inte funka. Eller så får jag bara ge mig jävla fan på det. (Förlåt Lina, jag hoppas vi inte behöver ta den här konflikten till högre makter. Guds frid på dig.)
3. Att porträttet jag ritat på Linnea kanske är rätt bra ändå. När jag har teckningen framför mig här in real life så ser man verkligen att det är den där söta ungen jag ritat av. Lite (eller ganska mycket) synd att fotot jag tog på den blev väldans orättvist. Jag borde faktiskt radera det egentligen.
4. Att rita och skriva kanske har gjort mig till en bättre människa med annan syn på livet på några dagar. Jag vet, jag har blivit en sån fjant.
5. Att min LILLAsyster ser lika gammal som eller äldre ut än jag. Crap. Jag måste nog skaffa sillisar. Eller också spendera en halvtimme varje morgon med att måla mina ögonfransar. (Ja, hon gör seriöst det.)
6. Att jag tydligen har "finska ögon" enligt John. Han kunde liksom ana att jag hade finskt påbrå sa han. Men så är han ju bara en simpel kock också som han så fint uttrycker det.
Ursäkta ironin rätt igenom, jag är lite trött känner jag.
Fulländad.
Men det är skönt. Skönt att jag hittat något som jag faktiskt kan och känner mig bra på, och något som samtidigt får mig att försvinna för ett tag. Något som gör att jag slappnar av inifrån och ut.
Jag försökte fota, men det är alldeles för dåligt ljus, så jag fixar det imorgon bitti innan jag åker.
Vacker!
Den här skönheten sitter jag och ritar av nu. Har lyckats införskaffa världens tålamod på något vänster, men det är hemskt vad krångligt det ska vara att få till en snygg näsa.
Är jag en riktig sötis kanske jag lägger upp en bild på resultatet här när jag är klar (vilket antagligen inte blir idag, eftersom det tar tid att vara pillig och noggrann.)
China roses.
1. Jag är tydligen inte odödlig. (läs: man ska inte träna med halsont och på riktigt tro att det inte slår tillbaka på en. Jag har haft ont i halsen flera dagar efteråt och idag har jag legat halvt sjuk.) Imorgon kommer jag däremot vara på benen igen, det känner jag i hela kroppen!
2. Jag suger på körkortsteori. Har haft icke godkänt på alla testprov jag gjort hittills idag och jag skrattar lika mycket varje gång för att det går så käpprätt åt helvete. Och det jag inte kan handlar om sånt som har med själva tekniken i bilen att göra vilket jag uppenbarligen inte har tänkt att ägna en sekund åt. Plus att jag är ganska övertygad om att jag aldrig kommer köra med en kanot på taket. (Dessutom måste jag få säga att vissa av frågorna är extremt konstiga och inte ger tillräckligt med information. Ja.)
3. Min familj har typ världens roligaste middagskonversationer.
4. Jag har fortfarande inte fattat vad ;pPPppP är för frän grej, men min syster och jag har ont i käkarna för att vi skrattat så mycket åt alla dessa grupper på facebook.
5. Hockeyn har totalt tagit över - I need Grey's Anatomy!
Art.
Jag försökte rita lite för jag blev så inspirerad av en ny favoritblogg.
Men. Det gick inte så bra.
Tror jag måste känna mig lite mer sugen, eller så var det bara inte rätt dagsform i fingrarna.
Jaja.
Förövrigt är Solsidan kanske det roligaste programmet som finns just nu! I die. Och lite kul är det allt att man känner igen alla miljöer.
Pussåkram.
You're still young, that's your fault.
Egentligen hade jag noll träningssug idag, men jag åkte iväg ändå. Kände att jag behövde rensa huvudet en skvätt och när jag väl stod på löpbandet blev det milen. Idag blev den avklarad på 49 minuter och 47 sekunder, och det var knappt så att jag var trött efter. Såg det lite mer som uppvärmning. Nu är mitt mål att klara den på i alla fall 45 minuter. Det ska gå!
Bodypump-instruktören hade pepptalk med mig efteråt.
- Du får inte ge upp nu. Man blir helt knäckt, jag vet det. Och jag vet att du kommer vara jättebra, för du har sån karisma.
Det var fint och jag tackade och sa att hon var gullig och gick sen därifrån med en härlig känsla inombords.
